Årsbokslut för 2011

Blev så inspirerad av min kära väninna Åsa Löfvendahl och hennes summering av året att jag själv började processa mitt gångna år. Vad har varit bra? Vad har varit mindre bra? Vilka människor har betytt mer än andra? Dessa frågor har malt i mitt huvud i några veckor nu. Så här kommer mitt årsbokslut, som jag i vissa fall hoppas gör att jag kan lämna vissa saker bakom och andra njuter jag av att ta med mig in i det nya året – som jag har bestämt ska bli ett kanonår, punkt slut!

Jag börjar med att kommentera uppställningen : Hade jag gjort denna sammanställning förra året, ja troligen de flesta år bakåt i tiden – så hade jag rangordnat precis tvärtom. För så har det nog varit för det mesta. Men 2011 är verkligen året då jag har lagt ett mycket större fokus på det privata livet, d v s det bortom jobb och fritidspolitik. Det syns ju inte minst i min frånvaro här på bloggen. Med det sagt menar jag inte att jag inte har lagt åtskilliga timmar på både jobb och alla min kommunpolitiska uppdrag eller att jag inte skulle tagit de på största allvar, tvärtom.

Privat
Bra
- Det här har verkligen varit det STORA väninneåret. Jag har fått mycket nya väninnor och mer än någonsin har jag också umgåtts med bara tjejer. Och det har verkligen gett mig så mycket. Inte minst om man betänker att jag för ett antal år sedan hade mycket svårt för att umgås med tjejer.
Några som har kommit mig mycket nära och som jag håller av mycket är Eva och Annika – TACK! Med det sagt har jag inte glömt alla andra härliga tjejer som har förgyllt mitt år.

Eva och jag har verkligen blivit vad man som ung kallade bästisar och vi umgås och ringer varandra i tid och otid och trots att vi bara har känt varandra i drygt två år så känns det som en evighet. (Oj så floskligt det lät!). Vi tränar ihop, delar sorg och glädje och vi pratar mycket om jobbiga saker, där vi tidigare har känt att ingen förstår oss.

Annika och jag har varit kollegor sen början av 2007 och visst har vi umgåtts en del, men då främst som just kollegor. I augusti åkte vi till NY tillsammans och det blev startskottet för en mycket djupare vänskapsrelation. Vi var båda lite spända inför de 8 dagarna som vi skulle tillbringa tillsammans, för vi kände ju varandra rätt lite. Men trots att vi blev fast fem extra dagar på grund av stormen Irene och umgicks dygnet runt i sammanlagt 15 dygn så funkade vi så himla bra. Kul och så berikande att få komma närmare varandra. Åtminstone tycker jag det

- Efter att ha levt med ständig värk i min nacke, mina axlar och ibland i ena armen i flera år fick jag äntligen ett slut på lidandet. Den 15 april opererade jag nacken. Jag var fruktansvärd rädd innan, det var ju första gången jag gjorde en större operation och första gången någon skulle skära i mig. Och just tanken på att de skulle gå in via framsidan av halsen och laga min trasiga nacke/kotrad gjorde att jag stundom knappt kunde andas.

Men OJ vad jag är tacksam för denna operation som doktor Andreas på Spine Center utförde så professionellt. Idag syns det knappast att jag har ett ganska långt ärr på halsen och jag har inte haft något ont sedan dess. Eller Jo, nu ljuger jag ju, det gjorde satans ont i typ fyra veckor efter operationen men det var ju för att de hade hamrat in en titankil och två titanspikar i nacken. Att de hamrar in visste jag tack och lov inte innan – det har jag fått berättat av min sjukgymnast efteråt.

-  Tack vare att jag opererade nacken har jag fått ett nytt liv. För ett antal år sedan tränade jag mycket och var allmänt aktivt, men ju mer smärtorna tog överhand tränade jag allt mindre och de två sista åren tränade jag nästan aldrig. Men nu tränar jag massor igen och MÅR SÅ BRA! Har t o m kostat på mig att ha en personlig tränare under en period och hon drillar mig extremt mycket. Ja så mycket att jag för första gången funderar på att anmäla mig till en massa lopp och om någon månad eller två tänker jag testa NMT.

- En annan sak som detta år har känts riktigt bra är att jag och en man som jag tidigare träffade har hittat en otroligt fin och vänskaplig väg. Vi mejlar varandra rätt mycket om i princip allt och utifrån att vi dels inte avslutade vår relation så bra då för drygt två år sedan så känns det fint. Och jag är så himla glad för hans skull att han verkar vara på väg att hitta en bättre balans i sitt liv.

Både bra och mindre bra
- Åsa! Jo jag är superglad för din skull och att du har hittat världens finaste man och jag tycker att du är superdupermodig som sålde allt för att börja ett nytt liv med ditt livs stora kärlek på andra sidan jordklotet. Men jag saknar dig och din underbara personlighet massor!!! Jag har ju lovat att hälsa på dig där i paradiset, men tror inte att det blir lika snart som jag trodde när du flyttade.

Mindre bra
- Tror faktiskt inte att jag någonsin har känt mig så grundlurad och sviken när det gäller kärlek som jag har gjort detta år. Veckan innan påsk dejtade jag en man som jag sen fortsatte träffa i fem månader. Några veckor av dessa fem månader träffades vi inte. I början var det uppenbart lite vacklande. Men under sommaren träffades vi rätt mycket och jag lärde känna många av hans vänner och han mina. Dagen innan jag skulle åka till N, d v s i slutat av augusti, var vi ute tillsammans och när vi kom hem till honom på natten så upptäckte jag en annan tjejs necessär i hans badrum. Han hoppades nog på att jag inte hade upptäckt det och bytte under natten innehåll i necessären, d v s till sina egna saker. När jag sen ifrågasätter detta, så får jag motfrågan: Har jag någonsin sagt att jag är din pojkvän. URSÄKTA; men jag visste inte att man som vuxen rent konkret uttalar sånt??? Och träffar man någon i fem månader och låter oss båda bli en del i varandras vänskapskretsar bara för skojs skull? Jag förstå verkligen inte! Och för mig känns det som att jag har slösat både känslor, tid och tillit på den värsta skithög man tänkas kan. För han gav verkligen sken av att vara en superreko kille och snackade t o m skit om sin vän som svek och bedrog. Tack och lov var han inte så svår att komma över, men sveket gör fortfarande ont.

- Jag har två bokprojekt som jag själv tycker är riktigt bra. Det ena är t o m uppmuntrat från en förläggare och jag har massor av material och i princip har jag brainstormat klart. Men jag tar mig ju alldeles för lite tid till att komma framåt.

Tänkte skiva en massa under julen, men dagen innan jul upptäckte jag en knöl i bröstet som satte igång en rejäl panik- och dödsångest. F.. ”jag vill ju leva” och ”inte nu när jag mår så himla bra” var konstanta tankar. Och innan jag fick klarhet, och det fick jag för ca en vecka sen, i vad denna knöl var så har jag inte varit särskilt fokuserad. Nu vet jag, jag är frisk och behöver inte bekymra mig alls.

Fritidspolitiken
Bra
- Jag fick förtroendet att få vara en del av Moderatkvinnorna i Sthlms län. Ja t o m så stort förtroende att jag valdes till ordförande. TACK!

- Samarbetet inom vår förening har varit riktigt bra, samma gäller vårt samarbete med Folkpartiet.  Och vi har grundat mycket för att stå starka och än bättre rustade inför valen 2014.

-  I den nämnd där jag är gruppledare för oppositionen har vi mer än någonsin visat på handlingskraft. Vi är alltid extremt pålästa och ifrågasättande av sånt som vi inte tycker fungerar – och det är mycket!

Mindre bra
-  SUCK säger jag bara för hur dåligt den (S)tyrande majorieteten sköter vår kommun och SUCK säger jag för hur frustrerande det är att inte kunna påverka något. För hur mycket bra saker i oppositionen än föreslår så blir det bara avslag, avslag och åter avslag. Eller så snor de våra goda förslag och låtsas som om det vore deras egna förslag.

Jobb
Bra
- Jag har blivit extremt bra på att inte ta med mig en massa jobb hem, jobba en massa övertid utan att faktiskt inte behöva och på att faktiskt stänga av jobbet. Och med det jobb jag har där vi jobbar i 4-årscykler tror jag att det är jätteviktigt att det får vara så ibland. Det är liksom inte hållbart att ånga på i extremt högt tempo hela tiden.

- Jag har också blivit bättre på att delegera och be om hjälp, dels för att jag av nöd har varit tvungen i samband med min operation och konvalescensen efteråt. Men också för det är min avsikt låta mina medarbetare känna att sig delaktiga och att de får mer variation i sin vardag.

-  Under våren fick jag ett jobberbjudande som jag var så sugen på att ta. Men det skulle ha inneburit att jag skulle behövt lämna allt här hemma och flytta. Jag funderar fortfarande på om jag gjorde rätt som inte tog jobbet. Men det positiva med den processen var att jag på allvar var tvungen att göra plus och minuslistor med min vardag och jag konstaterade att jag hade för mycket bra saker som jag inte var beredd att lämna.

 Mindre bra
-  Det som inte har känts bra är att jag p g a operationen ju var sjukskriven under en tid, dock inte så länge. Men under den tiden samt att jag därefter har haft rätt mycket annat så har ledamoten Jörgen Andersson som jag skulle ge hjälp och stöd fått lida. Han säger själv att det är lugnt, men mitt dåliga samvete har pockat på till och från.

Pressmeddelande Moderatkvinnorna startar insamling till kvinnojourer

– Förra året träffade jag personal på Kvinnojourer och Relationsvåldscentrum i Solna och berördes starkt av det jag fick berättat om hur vardagen kan se ut för kvinnor som med enormt mycket mod tvingats lämna allt för att rädda sina liv. Regeringen gör många bra insatser som gör att jag känner mig trygg i att vi är på rätt väg. Men det räcker inte. Många modiga kvinnor saknar ägodelar efter sina uppbrott och därför hoppas jag att vår insamling kan bidra till att dessa utsatta kvinnor kan känna en gnutta glädje nu i jul, säger Erica Lejonroos, ordförande för Moderatkvinnorna i Stockholms län och initiativtagare till kampanjen.

Insamlingen kommer att ske genom direktkontakt med företag och privatpersoner i de flesta kommunerna runt om i Stockholms län. Vill man bidra kontakta då Moderatkvinnorna i kommunen närmast dig. Se moderaterna.net/mkvinnor-lanet

– Oavsett om man gillar julen eller inte så räcker det med att promenera på stan för att inse att den snart är här. Åker man kollektivtrafik och ser Stadsmissionens kampanj för alla hemlösa blir man också varse om hur plågsam julen är för en del och det påminner mig om alla kvinnor som lever i flykt från våld och annat elände, avslutar Lejonroos.

Presskontakt:
Erica Lejonroos, ordförande för Moderatkvinnorna i Stockholms län
0738-20 58 38
erica.lejonroos@moderat.se

, Rissneskolan, Duvboskolan, Miklagård och St Martins gymnasium blir av med lärare

Idag har den styrande minoriteten (S, MP, KD & C) bara två veckor efter lagd budget o löfte om att inte sparka några valt att säga upp 25 tjänster inom skolan, främst lärare. De skolor som främst drabbas av nedskärningar är Ängskolan, Rissneskolan, Duvboskolan, Miklagård och St Martins gymnasium Detta leder till att vi nu får landets lägsta lärartäthet. Ett stort svek mot barnen! Vi, d v s M & FP, föreslog givetvis avslag men fick inget gehör. Kan bara beklaga! Se gärna inslaget i TV4. Socialdemokraterna sviker våra barn

Bra Carl!

Sosseriet i vår kommun upphör inte att förvåna! Detta inslag talar sitt eget tydliga språk så kommentarer är egentligen överflödiga. Men jag kan ju inte låta bli att kommentera lite: – Om man på bara två veckor efter att fastslagen budget och löften om att inga nedskärningar kommer ske ändå skär ner på 25 lärartjänster, vad har man då för trovärdighet när det gäller den övriga budgeten? Enligt mig INGEN!

De styrande låter Vattentornet urvattna kommunens ekonomi

I förra veckan blev det genom Mitt i Sundbyberg tydligt för våra kommuninvånare hur illa det Socialdemokratiska minoritetsstyret skött det mesta runt vårt fina Vattentorn.

D v s först bestämde de för ett par år sedan att man skulle investera 8 miljoner i renovering av Vattentornet. Vilket vi starkt ifrågasatte med anledning av att man inte hade undersökt om andra aktörer var intresserade av att renovera och sen driva någon bra verksamhet som gynnar kommuninvånarna.

S-styret lutade sig då mot att man hade gjort en s k rådslag. Men problemet är att det enkom var de som bodde nära Vattentornet som fick tycka till. Och de fick dessutom bara tycka till om redan angivna förslag som S hade bestämt. Vilket resulterade i att flest hade svarat caféverksamhet.

Detta ledde som sagt till att Vattentornet har rustats för 8 miljoner minst. Någon slutnota har mig veterligt inte redovisats. Och om denna renovering gått till som så mycket annat när S kostnadskalkylerar så har det säkert kostat dubbelt så mycket, såsom exempelvis tunneln under järnvägen – som f ö även kallas för Helene Hellmarks undergång, eftersom notan blev dubbelt så dyr.

En annan mycket märklig sak med detta o som också framgår av artikeln är att de styrande inte verkar kommunicera med varandra. Kompetens och arbetsmarknadsnämndens ordförande som föreslog att inrätta kommunalt café och lät personal lägga en massa tid och energi på att ta fram underlag för detta verkar inte har talat med vare sig ordförande för Stadsbyggnadsnämnden eller Kommunstyrelsens ordförande om detta är möjligt innan man ens kommer med detta mycket märkliga förslag.

Bifogar f ö en interpellation som jag har skrivit, som belyser var vi Moderater och så ock Folkpartiet tycker om detta.

Kort kan jag f ö berätta att svaret på denna interpellation gjorde mig lugn, d v s vi fick veta att det inte kommer bli något kommunalt café som än mer urvattnar kommunens ekonomi. Därtill fick vi veta att drygt 30 entreprenörer visat intresse för Vattentornet – då kan man ju verkligen fråga sig varför inte de fått möjlighet att starta någon verksamhet istället för att låta Vattentornet stå tomt och kosta en himla massa pengar.

Varför konkurrera ut ideella företag och näringsliv i Sundbyberg?

(KF 111024, interpellation)

Vid Kompetens och arbetsmarknadsnämndens sammanträde i september beslutade den styrande minoriteten om att inrätta ett café och återbruk i Vattentornet. Tanken är att de som har svårt att komma ut på arbetsmarknaden ska erbjudas jobb där. Ambitionen är vällovlig men det föreligger stora problem med detta förslag.

För det första är risken stor att kommunen konkurrerar med både den ideella sektorn, exempelvis Stadsmissionen, Myrorna och Garaget, som idag utför liknande verksamhet i närområdet. Ett annat problem är att man konkurrerar med näringslivet. Mycket nära ligger exempelvis Café Boulevard och på Tulegatan ligger det också ett café. Men det mest bekymmersamma i detta förslag är att parken som Vattentornet ligger i är så gott som folktom under vinterhalvåret, vilket inte gynnar de som är tänkta att jobba där då kundunderlaget är mycket svagt.

Ovanpå detta saknas vettiga kostnadsberäkningar, det finns inga tydliga mål över hur många man avser kunna hjälpa eller vad det ska leda till.

Vi Moderater tillsammans med Folkpartiet föreslog avslag på detta ärende i nämnden av just dessa anledningar.

Mot den bakgrunden vill jag med kommunfullmäktiges medgivande fråga kompetens- och arbetsmarknadsnämndens ordförande, Cyrus Pairawan (MP), följande

1. Tycker du att det är OK att konkurrera ut ideella sektorn och näringslivet i kommunen?

2. På vilket sätt har du säkerställt att ideell verksamhet och näringsliv inte drabbas av konkurrens från kommunen genom den verksamhet du planerar att starta?

3. Hur ser du på risken att personalen riskerar att vara sysslolös stora delar av året?

4. Tycker du att det är lämpligt att ta beslut utan kostnadskalkyl och tydliga mål?

5. Hur många entreprenörer har kontaktat kommunen för att efterhöra möjligheterna att bedriva verksamhet i Vattentornet?

För Moderaterna

Erica Lejonroos (M)

P-eländet måste få ett slut

…så heter en Faceobookgrupp som jag startade för en vecka sedan. Anslut gärna och hjälp till att samla sånt som behöver förbättras.

På denna grupps sida finns denna text:

För ett par år sedan chockhöjde Socialdemokraterna parkeringsavgiften i Sundbyberg. Motivet var att man skulle skapa fler parkeringsplatser. Men mig veterligt har inga andra platser tillkommit än de som är i anslutning till nybyggen och det är inte många. För övrigt verkar de helt sakna idéer och planer om att förbättra parkeringsproblemen. I den styrande minoritetens budget för 2012 nämns inte ens ordet: Parkering. I budgettdebatten bad jag ordförande Jan Jogell redovisa vad man avser göra i parkeringsfrågorna – men han vägrade svara.

Efter att jag har blivit kontaktad av ett antal kommuninvånarna som precis som jag tycker att problemet behöver åtgärdas snarast så tycker jag att det är dags att sätta press på de (S)tyrande och hoppas du vill hjälpa till!

Jag har samlat några av de problem som jag och många med mig upplever och som behöver åtgärdas.

- Det är olika taxor, olika tider och olika parkeringsregler för när man behöver betala i alltför många delar av Sundbyberg. I ett kvarter är det t ex avgift mellan 9-18 i nästa dygnet runt. Något som är helt oförsvarligt i Sveriges till ytan minsta kommun.

- Boendeparkeringen i Sundbyberg är nästan dubbelt så dyr som i grannkommunen Solna.

- Det är bara möjligt att få boendeparkering för personbil. D v s den som t ex har en liten Pick-up eller liten lastbil i sitt lilla företag kan inte få boendeparkering.

- Centrala Sundbyberg har blivit parkeringsplats för stora lastbilar och flyttbussar vilket stjäl mängder av platser från de boende. Regler för att de inte får stå där saknas.

- Många p-automater tar inte VISA-kort.

- I de områden där Carpark ansvarar för felparkering är övervakningen övernitisk och i de där kommunen ansvarar är den nästan obefintlig. Det saknas policy för vad som ska gälla för kommunen och för andra aktörer.

- Vid nybyggen sätter kommunen ofta upp krav om antal parkeringsplatser som ska ingå i byggnationen. Men ofta är avtalen med byggherrarna diffusa vilket gör att antalet platser inte uppfylls. Jag kan ta exemplet i mitt eget område, Duvboskogen, där skulle det bli 1,5 parkeringsplatser per hushåll men Folkhem har bara ordnat 0,6 – i ett barnfamiljsområde där många har två bilar och vi har ständigt krig om de få platserna som är till för besökare.

Säkert har du synpunkter och förslag som bör tillföras i detta parkeringsuppror. Berätta eller lägg upp bilder.

Här är länk till sidan: P-eländet måste få ett slut

Mycket märklig chefsrekrytering i (S)undbyberg

I augusti blev det klart att förvaltningschefen för kompetens och arbetsmarknadsförvaltningen ska sluta vid årsskiftet. Sedan dess har vi inte hört ett ord om eventuell ersättare eller om processen framåt. Det har givetvis skapat oro hos personalen och chefen som slutar börjar känna sig stressad över vem hon ska överlämna till.

Men så för ca 1,5 vecka sen blev jag uppringd av ordföranden för kompetens och arbetsmarknadsnämnden. Jag fick då veta att vi skulle få träffa den tilltänkta chefen. Den tilltänkta??? Och att vi, d v s ordförande och jag, skulle få träffa henne dagen därpå kl 15. Alltså, för det första har man först legat på latsidan och inte gjort något, sen kommer man på att det är bråttom och då förväntas vi fritidspolitiker och ytterst ansvariga lägga allt annat åt sidan och komma springandes. Vilket jag inte kunde – då jag ju har ett jobb som oftast binder mig mellan 9-17. Som tur va så lyckades vi se till att någon ifrån oss kunde vara med och träffa denna tilltänkta chef. Min mycket duktiga M-kollega Jenny Segeljakt som också har erfarenhet av rekrytering ställde upp. Vad som då framkom under intervjun är att den tilltänkta inte ens hade sökt tjänsten och att tjänsten inte har utlyst varesig internt eller externt. Vänta lite nu – luktar det inte lite väl illa här? Månne det vara nepotism eller något annat unket? Eller är det bara brist på kontroll och ledarskap?

Alltså vad är det för ledarskap vi har i den här kommunen och i kompetens och arbetsmarknadsnämnden? Som för det första inte tar en chefsrekrytering på större allvar och för det andra sköter en rekrytering helt regelvidrigt? Det är dags att lämna över ledarskapet till kommunens största parti, d v s Moderaterna!!!

Hur som helst är detta inget förfarande vi kan ställa oss bakom så vi skrev ihop följande som vi lämnade in till nämnden i veckan. Det ska bli spännande och se vad det får för resultat, men framförallt är det viktigt att detta leder till att rekryteringar och personalfrågor framledes sköts korrekt och professionellt.

GÖR OM OCH GÖR RÄTT I REKRYTERINGEN AV NY FÖRVALTNINGSCHEF

(KAN 111124, Ledamotsinitiativ)

Hanteringen av rekryteringen av ny förvaltningschef har mycket kvar att önska. Under föregående vecka gavs vi möjlighet att träffa den tilltänka chefen. Det blev då uppenbart för såväl styrande som opposition att man inte har utlyst tjänsten. Utifrån vad vi känner till så har rekryterings-processen helt och hållet skötts av personalavdelningen och man har inte tillfrågat eller informerat de förtroendevalda om förfarandet. Det anser vi är högst anmärkningsvärt.

Därtill framgår det vid intervju med den tilltänka chefen att hon själv inte har sökt tjänsten utan skulle få den då det kunde passa i dennes individuella utvecklingsplan.

Tjänsten bör utlysas såväl externt som internt så att förfarandet sker på ett regelmässigt sätt. Vi ifrågasätter om processen ens har skett på ett sådant sätt som krävs utifrån lagar och regler och om det kanske är ett brott mot MBL.

Sundbybergs stad bör, som ett led i arbetet med att bli en framtida attraktiv arbetsgivare, tillämpa principen med ett öppet ansökningsförfarande vid alla chefstillsättningar.

FÖRSLAG TILL BESLUT

Av dessa anledningar föreslår vi att kompetens- och arbetsmarknadsnämnden beslutar

att                  rekryteringen av förvaltningschef avbryts och återstartas i enlighet med ovanstående.

FÖR MODERATERNA – Erica Lejonroos

FÖR FOLKPARTIET – Peter Müller-Rienzburg

FÖR VÄNSTERPARTIET Tobias Tengström

Det var alldeles för länge sen sist

Först och främst tack alla som trots min frånvaro läser min blogg! TACK! Kan inte peka ut något konkret som gör att jag inte har bloggat på så länge. Tappade inspiration och idéer i samband med rehabiliteringen efter min operation. Det kändes som att annat var viktigt och så är jag ju desto aktivare på Facebook. Men nu känner jag mig som en tryckkokare som har så mycket att tycka till om att jag nästan kokar över, så räkna med en hel del inlägg nu en tid framöver. Skriver en tid framöver för att inte lova för mycket.

Sundbyberg på väg i konkurs

Så har vi ännu en gång haft ett sånt där extremt ostrukturerat Kompetens och arbetsmarknadsmöte, där det helt saknas styrning av den s k majoriteten. Mötena är långa, folk talar i mun på varandra och man frångår ämnena i ärendena gång efter annan. Men men, hur vi politiker har det är sekundärt, för värst är hur illa man sköter kommuninvånarnas pengar. För varje sammanträde så ökar underskottet och de som styr gör i princip ingenting för att komma i balans.

Det finns hur mycket som helst att säga och tycka om detta. Men för idag får det räcka med att klippa in vårt yttrande när det gäller den ekonomiska rapporten. Dock värt att nämna är att vi är tämligen säkra på att underskottet kommer hamna på mellan 25-30 miljoner Och faktum är att hittills har vi haft rätt och de styrandes skönmålning har varit helt uppåt väggarna.  

Mycket stor oro för underskottet
(KAN 110616, ärende 6)

Underskottet i nämnden är högst allvarligt, vilket vi har påpekat gång på gång och vi påtalade även en djup oro över den internbudget som lades i januari. Därtill har vi gång efter annan nu i flera år gett förslag på åtgärder och vi har bett om en ny realistisk internbudget som följer fullmäktiges direktiv, samt kommunstyrelsens begäran om en åtgärdsplan för det ökande underskottet. Men inget annat än att minuset ökar verkar ske.

Vid sammanträdet i mars lovade den styrande majoriteten att en åtgärdsplan för att komma till rätta med underskottet skulle tas fram. Det har nu gått tre månader och vi ser fortfarande ingen åtgärdsplan, vilket strider mot beslut i kommunstyrelsen. Vi är djupt oroade för hur lättvindigt man ser på problemen och hur man anstränger kommunens redan hårt ansatta budget.

I prognosen för helåret kalkyleras ett underskott 17 miljoner kronor, vilket är mer än 3 miljoner mer än föregående månad. Vi är dock övertygade om att de 17 miljonerna är en grov underskattning.

Vi har länge efterfrågat en modell för att återrapportera hur vi förhåller oss till målen som förvaltningen ställt upp. Vi har föreslagit en löpande redovisning varannan månad och nu i höst en månadsredovisning. Detta ställde sig den styrande majoriteten positiva till. Men det finns inget sådant i de handlingar som vi nu har fått. Detta är särskilt angeläget när nu förvaltningen befinner sig i en så bekymmersam ekonomisk situation.

Vi ska inte heller glömma att detta är det sista sammanträdet innan sommaruppehållet. Vad som kan hända med underskottet under sommaren och därmed rapporteras på sammanträdet i augusti är djupt oroande. Särskilt som socialsekreterare på biståndsenheten larmat om att det finns risk för att bistånd inte betalas ut på ett rättssäkert sätt.

 För Moderaternas grupp i Kompetens- & arbetsmarknadsnämnden                                    

Erica Lejonroos

Dessvärre finns det fler fall som fosterbarnen i Mark

Igår såg jag Uppdrag granskning om de två fosterhemsplacerade barnen från Marks kommun. Fruktansvärt hur illa de stackars barnen har behandlats! Jag blev så arg att jag hade svårt att somna. Och anledningen till min ilska va inte bara de stackars Marksbarnen utan att det i mångt och mycket påminner om en av de killarna som jag har haft placerad hos mig. Och det som knyter dessa två historier samman är bristen i att lyssna på barnen. Och att se vad som är deras bästa.

För ett antal år sedan lärde jag känna en ung kille. Han dök ofta upp på mitt dåvarande arbete, ofta skitig och illaluktande. Han kunde sitta på mitt kontor hela dagar istället för att gå i den specialskola som han borde ha gått i, men där han inte trivdes. När jag skulle lämna jobbet följde han ofta med mig när jag skulle handla eller uträtta ärende. Pojken bodde då hos sin pappa och hade straxt innan varit placerad hos anhöriga. Till saken hör att han varit ett fall för socialtjänsten i princip hela sitt liv. Känslan var att alla hade gett upp kring pojken. Utöver att han ofta va på mitt jobb så ringde han ofta. Och jag hade kontinuerlig kontakt med hans socialsekreterare, som jag upplevde som mycket bra och villig att göra rätt och göra det som va bäst för honom.

Så en natt ringer pojken mig och är förtvivlad. Han är då hemma hos en av mammans knarkarkompisar och det har varit polisnedslag i lägenheten och man har hittat ett misstänkt mordvapen. Jag åker och hämtar honom. Dagen därpå ringer jag till socialsekreteraren och berättar vad som har hänt och säger att jag nu avser ha honom hemma hos mig, för jag kan inte längre stå och se på när han far illa.

Socialtjänsten tar då ett snabbeslut om att han får bo hos mig och min dåvarande sambo. Notera att detta gör de utan att ha träffat vare sig mig eller min sambo. Han blir kvar hos oss i fyra månader utan att någon besöker oss. Det tar nästan en månad innan jag och killen får träffa socialtjänsten. Jag har dock kontinuerlig kontakt hans socialsekreterare och berättar om hur det går och det går jättebra. Men självklart har vi vardagliga problem, konstigt vore det väl annars. Jag är huxflux tonårsmamma och han har två nya personer att förhålla sig till. Han trivs jättebra hos oss och jag vet att han känner trygghet i att jag är väldigt lik hans mamma – både till utseende och i sätt. Jag och hans mamma kommer f ö bra överens och jag är med honom när han besöker henne – då detta är ett måste eftersom hon då är aktiv i missbruk. På dagarna är han ofta med mig på jobbet och han är helt underbar med vår lilla hund som jag ger honom alltmer ansvar för.

Självklart få vi ersättning för att han bor hos oss, men det är också den enda hjälp vi får. Vill dock poängtera att pengarna inte är det viktiga. Jag påtalar gång efter annan att jag behöver handledning – för det är angeläget för mig att han har det bra. Jag är för det första inte någon erfaren tonårsmamma och jag är inte särskilt bra på att hantera hans återkommande ilska och hans konstanta ätstörningar. Men som tur är så har jag många kollegor att bolla med så jag och sambon hankar oss fram utifrån bästa förmåga.

Så händer det olyckliga. Han tar droger och försvinner i ett par dagar. Jag flänger runt som en galning och försöker hitta honom och har kontakt med polis och socialjour. Han är borta ett par dagar innan han kommer hem och har då inte ätit på flera dagar. Han mår skitdåligt helt enkelt och mycket förståligt. Han slår sönder det mesta i sitt rum och det råder allt annat än lugn och harmoni och slutar med att han drar igen. Det resulterar i att han blir LVU:ad (Lagen av vård av unga). 

Genom LVU:et blir han placerade på en SIS-institution för unga pojkar. Först helt utan kontakt med omgivningen och senare får han ha kontakt med yttervärlden. Han ringer mig och sambon flera gånger om dagen. Jag besöker honom där. Exakt hur länge han blir kvar där minns jag inte. Men jag vet att socialtjänsten bestämmer att jag och sambon inte är lämpliga. Och han blir så småningom placerad hos en äldre dam med en hästgård istället. Damen låter honom bo ensam i ett hus på hennes gård. Han ringer oss åtskilliga timmar om dagen och berättar att han vantrivs enormt mycket och att han vill tillbaka till oss. Jag börjar en kamp gentemot socialtjänsten för att vi ska få tillbaka honom och det slutar i att vi hittar en lösning. Han blir placerad via ett familjehemsföretag som också kan erbjuda oss handledning och stöd. Därtill utreds vi enligt Kälvenstensmodellen, som är ett verktyg man ofta använder för att utreda familjer som tar emot barn och unga. Vi blir godkända och det mesta är frid och fröjd.

Vi får under tiden också en förfrågan om att ta ytterligare en kille, vilket vi gör och de båda pojkarna fungerar kanonbra ihop. Vi får handledning, de får viss rehabilitering och dagarna flyter på.

Men så åker hans mamma in i fängelse igen, och mamman har två hundar som ingen kan ta hand om – så pojken känner sig manad att ta hand om dessa. Socialtjänsten gör ingenting åt problemet. Vilket gör att han inte sköter skola eller något annat heller. Därtill är det ju så att vi har en hund som inte funkar med dessa två hundar. Tillvaron blir allt mer konfliktfylld och vi vädjar om att hans socialtjänst ska vara på mammans socialtjänst om att lösa hundproblemet, men inget görs. De ger helt enkelt upp och låter till och med pojken periodvis bo i mammans knarkarkvart för att kunna ta hand om hundarna. Och ja visst är det behjärtansvärt av pojken och gentemot hundarna. Men en pojk som så gott som helt saknar struktur och betyg någon gång ska få en chans att etablera sig kändes detta för oss mycket märkligt att man tillåter detta. Jag strider för att få till en förändring, vilket inte leder till något annat än att man till slut låter honom bo själv i mammans lägenhet, med motiveringen att han är ju ändå snart 18 år och bestämmer själv. HALLÅ JA, här tycks man helt glömma att ett LVU kan man ha till man är 20 år och vari ligger det lämpliga i detta handhavande???

En tid går och vi hör inget från varesig pojken eller myndigheter. Men då han fortfarande är mantalskriven hos oss så får vi mycket av hans post. Och den vittnar om att det inte går så bra för pojken. Vi får åtskilliga försändelser från Polisen och en dag knackar de till och med på vår dörr. Någon som är förvånad över att det blev så? Jag är det inte!

Vad som hänt därefter vet jag dessvärre inte, men jag hoppas av hela mitt hjärta att han lever och att det destruktiva och ostrukturerade livet har vänt.

Detta är som sagt ganska många år sedan och sen dess har jag själv varit fritidspolitiker i en s k socialnämnd. Vid några enstaka tillfällen har jag i egenskap av ersättare varit med på sammanträden där man har beslutat om placeringar av barn och vuxna. Jag vet att det är komplext och svårt. Man väljer liksom mellan pest och kolera, där få beslut känns särskilt bra för den placerade. Efter varje möte går man därifrån med en känsla av otillräcklighet och man brottas med tankar om man gjorde rätt eller inte.

Men det som har gjort att jag hela tiden ändå har känt att jag gjort skapligt rätt är att jag i alla fall har ansträngt mig för att ta reda på vad de placerade själva har för önskningar och vad som verkar bäst för stunden.

I fallen Marksbarnen och i det fall jag har beskrivit undrar jag verkligen om man ö h t har tänkt dessa tankar???  Jag vet att man i många kommuner börjat använda verktyg och utredningsinstrument som ska förtydliga barnperspektivet. Det är bra och ett steg i rätt riktning men dessvärre räcker inte det. Vi måste också säkerställa att socialchefer, socialsekreterare, beslutande politiker och de som man placerar barnen hos också tänker BARNENS BÄSTA i allt de företar sig.

Läs mer om vad jag skriver i ämnet här och här.

Läs mer om Marksbarnen här och här.