DEL 1
”Jag är på allvar jätteorolig för att sossarna kommer tillbaks till makten”. Detta är ord från en väninna. Samma väninna som idiotförklarade mig 2004 när jag valde att bli aktiv i Moderaterna. Och jag minns mycket väl hur hon under rasterna på Komvux i Kärrtorp några år tidigare propagerade för socialdemokraterna och hur viktig arbetarrörelsen var.
Det var som sagt då. Sedan dess har mycket hänt i min väninnas liv. Hon precis som jag har en ganska brokig bakgrund, där problem med att hänga med i skolan, missbruk och svårigheter med att hitta oss själva var några gemensamma nämnare. För henne innebar brokigheten även problem med att känna att hon platsade på ”vanliga” jobb, så hennes CV är knappast något som väcker intresse hos arbetsgivare. Därav valde hon att i januari 2006 pröva vingarna som egen företagare. Och där börjar en framgångssaga som enligt henne själv inte hade blivit av om inte Alliansen kommit till makten.
Min väninna som vi kan kalla Lisa, som inte vill bli omnämnd med namn då hon är rädd för att hon ska förlora kunder om de får veta att hon är moderat, investerade allt hon hade i en caféverksamhet. För hon kan baka och hon älskar att laga mat och är enligt henne själv supersocial. Kunderna blev snabbt fler och fler och hon kunde efter ett halvår utöka med att även ha lunchservering. Det första året jobbade hon nästan alltid och hennes barn och make fick hänga på caféet om de vill träffa henne. Hon ville anställa men vågade inte, men en dag fick hon besök av en väninna (vi kallar henne Carina) som nyligen hade rehabiliterats från sitt missbruk som frågade om hon kunde få praktisera hos Lisa. Lisa sa ja till Carina.
Efter några veckors praktik blev Lisa kontaktad av Arbetsförmedlingen som frågade om hon var intresserad av att anställa Carina med en s k Nystartsanställning som innebar att den största delen av Carinas lön skulle komma från Arbetsförmedlingen. Lisa tvekade först då hon ju inte var van vid att vara ”chef” – men hon insåg samtidigt att om hon inte skulle jobba ihjäl sig så var detta ett väldigt bra erbjudande, inte minst eftersom Carina hade varit arbetslös länge vilket innebar att Lisa skulle kunna ha Carina anställd länge med Nystartsjobb, och hon ville ju så gärna stötta Carina i hennes utveckling.
Carina anställdes och Lisa kunde lägga lite tid på sin familj som hon kände att hon hade försakat alltför länge. Kunderna fortsatte att öka och Lisa började fundera på om hon skulle utöka lunchmenyn men ville samtidigt inte gå tillbaks till försakandet av familjen. Carina föreslog då att hon kunde vända sig till Arbetsförmedlingen för att se om det inte fanns någon arbetslös kock som var berättigad till Nystartsjobb. Lisa som nu kände sig mycket trygg med Carina nappade på förslaget. Handläggaren på Arbetsförmedlingen hade just då ingen att erbjuda men berättade om att de även kunde ”erbjuda” Nyfriskanställning och att hon hade en köksutbildad man (som vi kallar Lasse) som kanske inte skulle klara av att jobba heltid då han hade varit sjukskriven länge. Men han skulle säkert klara av att hjälpa Lisa med luncherna. Lisa tyckte att det var värt att prova.
Lasse som hade svårt att hantera stress provanställdes. Avtalet var att han skulle jobba ca 50 procent och företrädesvis med luncherna. Men Lasse som gillade att vara väl förbered och bara han fick sina regelbundna rökpauser och kunde gå ifrån på sin terapi då och då valde att jobba mycket mer men då när det passade honom. Och det funkade bra för Lisa, och Lasse som alltför länge saknat rutiner och kollegor stortrivdes och gjorde ett kanonjobb. När han dessutom fick beröm från kunderna för sin matlagning stärktes hans självförtroende och självbild och vartefter han orkade så ökade de antalet timmar för hans anställning. För ungefär två år sedan fick han fast anställning utan bidrag från Arbetsförmedlingen och han anses helt rehabiliterad.
DEL 2
Som det framgår av första delen på denna framgångssaga så går det ganska bra för min väninna Lisa, detsamma gäller hennes två anställda. Och även om det till det yttre vid den här tiden är ganska bra med Lisa, där hon har ett jobb och ett företag som hon älskar och hon har kommit ikapp med ekonomin, så har resan dit stundom varit jättejobbig.
Lisa berättade för mig att facket knackade på direkt efter att hon hade anställt Carina och det första de tjatade om var att hon var tvungen att ha kollektivavtal. Lisa som sedan barnsben genom sina föräldrar har förstått att facket fyller en viktig funktion hade inget emot att ansluta sig till kollektiva avtal tyckte dock att det var lite väl magstarkt av dem att komma och tjata om det redan de första dagarna. Lisa förklarade för facket att hon avsåg lösa detta så snart som möjligt och att det var lite mycket för henne just då. Det vägrade facket lyssna på och valde istället att stressa henne ännu mer.
En annan sak som under den här tiden var jobbig för Lisa var att varken hon eller hennes man hann med hemmet. Städningen och tvätten var ständigt eftersatt och ekonomin ännu inte den bästa så när Alliansregeringen införde RUT-avdraget så tvekade de inte en sekund – de anlitade direkt en firma som hjälpte dem med hemmet. Och det kändes som en enorm börda lättade från Lisas axlar. Dessutom mådde familjen så mycket bättre av att komma hem till ett rent och fint hem.
Därtill brottades hon ständigt av dåligt samvete gentemot sin man och sina barn och extra ont gjorde det att hon hade så lite tid för sin son som precis som hon har dyslexi och hade svårt att hänga med i skolan. Betygen var dåliga vilket oroar både Lisa och sonen eftersom det var avgörande för hans möjligheter att komma in på gymnasiet. Sonen var förvisso skoltrött och ville hellre jobba, men det var ju inte särskilt lätt att få jobb.
När Lisa berättade för mig om sitt huvudbry gällande sonen så rekommenderade jag henne att se över vad det fanns för möjlighet för hennes son att gå en lärlingsutbildning istället och att kanske inte stressa sonen så mycket med läsandet om han var skoltrött. Jag påminner om att två av mina fostersöner har gått lärlingsutbildningar innan Alliansregeringen införde möjligheten som ett alternativ till gymnasiet. Utbildningarna de gick var ett pilotprojekt som ordnades med hjälp av EU-medel och de som höll i utbildningen var Stockholms Hantverksförening. Båda ”sönerna” har genom denna möjlighet fått riktigt bra yrken och en bra plattformar att stå på – den ena är plattsättare och den andra golvläggare samt specialist på att reparera trasiga parkett- och trägolv. Och den ena som då för ett antal år sedan var mycket skoltrött funderar idag på att läsa vidare. Och när det gäller Lisas son så valde han en lärlingsutbildning som målare och Lisas hem och café har fått vara övningsplattform – och jag är så avis för attans vad snyggt det är! Men bäst av allt: Lisas son mår så mycket bättre och han bryr sig inte längre om att han stavar konstigt.
DEL 3
Ni har nu lärt ”känna” Lisa, Carina och Lasse. I denna del får ni lära känna Lisas man Per.
Under tiden som Lisa drog igång sitt företag och fick det på fötter så var Per långtidssjukskriven och Försäkringskassan övervägde att förtidspensionera honom. Innan sjukskrivningen så hade han eget företag inom byggbranschen och jobbade i princip varje dag året runt. Det gjorde att han en dag kraschade eller som många säger ”gick in i väggen”. Han träffade regelbundet läkare som i princip bara sjukskrev honom och skrev ut recept på lyckopiller under en lång tid. Per blev inte bättre av att bara vara sjukskriven. Han som anser att en man ska försörja sin familj förlorade mer och mer sin manlighet och hans självkänsla och självförtroende var i botten. Vissa dagar gick han inte upp ur sängen för han hade ju ändå inget att fylla dagarna med. Det som fick honom att inte helt tappa fotfästet var kärleken till barnen och Lisa.
Men så en dag så ringde en trevlig dam från Försäkringskassan och frågade hur han mådde och sa att de och en handläggare på Arbetsförmedlingen skulle träffas inom kort för att se över hans möjligheter att återgå till jobb. Den dagen studsade Per fram – någon brydde sig och han fick ett avbrott i sin gråa vardag som saknade innehåll och mening.
Pers möjligheter att återgå till arbetsmarknaden utreddes och man konstaterade att han troligen successivt skulle kunna återgå till byggbranschen men att det behövdes en hel del stödjande åtgärder på vägen. Han fick tillgång till en coach och tillsammans började de jobba med återskapa rutiner i Pers vardag. Han började träna, gick långa promenader, träffade andra i liknande situation, satte upp mål med vardagen och livet och mycket började ljusna.
Efter några veckor fick han börja arbetsträna helt utifrån vad han själv ansåg att han orkade. Han jobbade då på ett mindre snickeri och trivdes direkt. Han fick kollegor och sakta men säkert kände han att hans manlighet, självkänsla och självförtroende återvände.
Efter några månader jobbade Per mer än halvtid och han kände att han gärna kunde jobba heltid, men hans coach avrådde honom då han såg tendensen till att Lasse lätt skulle kunna komma in på gamla banor med att jobba för mycket. Coachen gav honom rådet att ta det lugnt ett litet tag till och då också fundera på om han kanske ville utvecklas mer. Per som hade varit fritidsledare som ung kände ofta att han saknade det jobbet och framförallt detta med att göra en insats för ungdomar som hade det svårt. Detta berättade han för coachen och tillsammans började de titta på om det fanns några möjligheter att kunna kombinera bygg och snickerijobb med att jobba med ungdomar.
På en fikarast berättade coachen för sina kollegor om Pers positiva utveckling och drömmar. En av kollegorna som nyligen hade träffat en massa andra coacher och handledare som jobbar med långtidssjukskrivna kom då på att han hade hört om ett projekt där man jobbar med struliga unga vuxna som vill jobba med byggbranschen – där mycket av jobbet går ut på att vägleda och motivera de unga. Coachen berättade om detta för Per som blev nyfiken och det ordnades så att Per fick prova på jobbet.
Från dag ett kände han att han hade hittat hem. I några månader på nya jobbet arbetade han 75 procent, därefter heltid och gör så än idag. Efter något år erbjöd Pers chef honom att få läsa en ledarskapsutbildning så att han kunde bli arbetsledare.
Idag har Per balans i livet. Och hade det inte varit för det där samtalet från damen på Försäkringskassan några år tidigare så vet ingen om han ens hade levt idag. Det är åtminstone vad min väninna Lisa tillika Pers fru säger.
DEL 4
Lisa, Carina, Lasse & Per är ni nu bekanta med. Ni har fått följa deras fantastiska livsresor från en rätt grå och tung vardag till livsglädje och framtidstro. I denna del får ni följa Carinas mamma Riita vars historia inte är fullt så positiv men där det ändå finns positiva inslag.
Riita kom till Sverige i början av 60-talet, då vi efterfrågade mycket arbetskraft från Finland. Riita jobbade då inom industrin och det var där som hon träffade sin man tillika Carinas pappa. De bosatte sig i ett område där det bodde många finsktalande och Riita hade inga större problem med svenskan. Men för några år sedan började Riita få problem med minnet och som så många andra så har hon därmed tappat sitt andraspråk mer och mer. Detta medförde en del problem i vardagen, inte minst i kommunikationen med hemtjänstpersonalen, där endast en kunde lite finska.
Lisa blev mer och mer stressad över situationen, inte minst utifrån att hennes egen finska inte är den bästa. Det blev ett antal samtal med äldreomsorgen som inte kunde göra något annat än att fortsätta ge Riita den vård och omsorg hon behövde. Riita blev mer och mer förvirrad och alltmer ensam.
Men en dag fick Lisa ett samtal från den finsktalande tjejen som då och då hade hjälpt Riita. Hon berättade om ett nytt hemtjänstföretag som vände sig till just finsktalande vårdtagare. Företaget hade startat direkt efter att Regeringen införde LOV (Lagen om valfrihet). Lisa undersökte möjligheterna att byta och ganska snart var bytet klart. Visst var det en del problem de första månaderna med bemanningen från företaget, men så hade det ju även varit med den kommunala hemtjänsten. Men det tog inte många månader innan problemen upphörde och Riita blev successivt piggare och gladare, vilket också gjorde att Lisa kunde slappna av och känna sig lugn.
