Jag vs TV4 – den lååånga versionen

Eftersom jag har fått mycket stöd efter det som hände mig vs TV4 känner jag mig manad/skyldig att skriva denna redogörelse – inte minst till alla er som lämnat ekonomiska bidrag. Dessutom gör det min tillvaro lite enklare eftersom jag oftast inte orkar prata om det – hösten har mest präglats av att jag har stuckit huvudet i sanden. Jag kommer att gå tillbaks i historien där den började, sen gå vidare in på turerna kring TV4 innan och efter rättegången men också på min syn på TV4, journalister, rättssystemet och mediaetik.

 

Innan jag går in på historien och hur det började vill jag nämna att detta känns allt annat än enkel, d v s att gå tillbaks i historien och skriva den ur mitt perspektiv. Jag är superspänd och svettas och fryser om vart annat. Det borde ha gjorts för några veckor sedan, men bara jag tänker på allt jag varit med om mår jag dåligt och ilskan och tårarna väcks till liv. Men då jag var på Neos seminarie i förra veckan väcktes allt till liv igen och det känns oåterkalleligt att tränga undan.

 

Så till bakgrunden till att jag valde att stämma TV4.

Efter valet 2006 var jag tilltänkt som kommunstyrelsens ordförande i Sundbyberg, som de flesta kanske minns var det under den hösten en hetsjakt på att fälla moderater och jag var inte undantagen.

 

Den 23 oktober 2006 sände TV4 ett nyhetsinslag om mig på bästa sändningstid, d v s 19-nyheterna, nyheten om mig var huvudinslaget. De basunerade ut att jag skulle ha lurat till mig pengar som jag inte var berättigad till. Ännu en politiker som skor sig och begår oegentligheter tänkte så gott som hela svenska folket. Inslaget ledde till att TT och så gott som alla tidningarna i vårt land hakade på nyheten, bloggvärldens hat väcktes till liv, min mejlbox fylldes med hat, okvädningsord från grannar och telefonerna gick varma. På nolltid hade googleträffarna ökat från ca 400 till 90 000 om man sökte på mitt namn.

    Men detta hade aldrig behövt hända om TV4 hade valt att vara lite mer objektiv när de ringde runt och eftersökte sanningen inför inslaget – som var en nono-story. Men nog om det, för den som vill veta mer rekommenderar jag att ni läser Gunilla Kinns och Per Gudmundssons reportage om mig i NEO nr 1 2007. Jag vill dock avluta den här delen med att berätta att TV4 själva insåg sitt misstag och tog bort inslaget i de senare nyhetssändningarna och från nätet. Men trots det kunde de inte förmå sig att be om ursäkt.

 

Trots stora ansträngningar att få bort inslaget och att få en dementi var det ingen tidning eller redaktion som nappade på det, så jag förblev en ond varelse i media i drygt två veckor. Jag valde därav att inte tillträda som kommunstyrelsens ordförande. Efter en rad försök att få någon sorts upprättelse fick jag hjälp av en vän att komma i kontakt med Gunnar Ohlander på Aftonbladet. Han skrev om mitt fall och kallade det som TV4 gjort för ett Gangsterknäck, d v s det innehöll en rad fel.

    Därefter började vindarna vända. Föraktet som tidigare varit riktat mot mig vändes mot TV4. SvD, DN, SR (StudioEtt), Adaktusson med flera ifrågasatte (allt finns att läsa under fliken TV4). Men TV4 fortsatte att förneka sig och man kastade fram olika personer att försvara storyn. Först ut var Johan Stambro, sen Kinna Bellander och slutligen Anne Lagercrantz. Varför de skickade fram olika personer vet jag inte, men en annan journalist, med inblick i TV4-huset, påstår att man slutligen valde Lagercrantz för att hon var den enda som skulle hålla för en eventuell medial granskning – om så är fallet vill jag inte uttala mig om.

 

I samband med att mediavinden vände blev jag kontaktad av en journalist, som är god vän med advokat Svante Thorsell. Han ville att vi skulle ses och så blev det. Svante upprördes och valde att på vinst eller förlust hjälpa mig att pröva min sak i rättegången. Sagt och gjort. I början av 2008 blev det förberedande förhandlingar i Tingsrätten och då började TV4 vackla och de erbjöd mig 50 000 kronor i förlikning. Vi tyckte att det var ett skamligt bud, med tanke på att jag dels fått lida svårt samt förlorat avsevärda summor i inkomst. Dels för att jag blev arbetslös i tre månader efter inslaget, men också av den inkomstskillnad det skulle vara under de fyra år som jag förväntats vara kommunstyrelsens ordförande jämfört med den inkomst jag har idag. TV4 valde sedan att buda upp lite, men drog sig sen tillbaka. Därav valde vi att gå vidare till rätten.

 

Under de förberedande förhandlingarna fick jag uppleva något som jag inte hade en susning om att det existerade i vårt land. Man väljer nämligen jury, eller rättare sagt man har rätt att välja bort jurymedlemmar från två olika listor. Detta gäller tydligen bara i tryckfrihetsmål. I praktiken innebär det att den slutgiltigt sammansatta juryn inte som i en vanlig rättegång behöver avspegla den politiska sammansättningen, d v s återspegla hur väljarna har valt att ge de olika partierna sina mandat. För egen del valde jag bort en moderat som jag känner samt en socialdemokrat som sitter i samma fullmäktigeförsamling som mig. TV4 valde bort alla andra moderater, och om jag inte minns fel också några andra ur Alliansen. Med andra ord speglar inte juryn samhället, d v s medborgarnas önskemål.

    När båda parterna sen har valt bort, använder man en tombola för att lotta ut juryn. En föreställning som känns som att sitta och spela bingo.

Oerhört märkligt tycker jag och många med mig. Är det inte hög tid att se över detta högst märkliga förfarande?

 

Under hela denna långvariga process har jag stundom varit ett nervvrak. Oro för rättegången, allvarliga funderingar om huruvida jag gjorde rätt präglade stor del av min tillvaro. Att jag under tiden också genomgått en separation och därav bott i kappsäck i tre månader har inte gjort det lättare.

    I olika omgångar blev jag kontaktad av ett flertal tidskrifter som gjorde en del längre reportage om mig och ju mer media jag fick desto mer uppbackning fick jag och alla tyckte att jag gjorde rätt. Oavsett politisk färg så tyckte alla att övertrampet som TV4 gjort mot mig var skandalöst. Väldigt många hade stora förhoppningar om att mitt fall skulle bli prejudicerande och det pratades mycket om att det var på tiden att någon plockar ner mediavärlden från de höga hästar de själva satt sig på. Jag fick blommor, brev, mejl och böcker från hela landet, men också från Norge, Danmark, England och USA. Min övertygelse om att jag gjorde rätt växte och mycket av oron släppte. Jag har rest mig från förtvivlan, sorg och elände förut, så varför skulle jag inte orka med lite till?

 

Inför rättegången som var i början av juni 2008 vaknade media återigen och det skrevs mycket om mitt fall, min bild av journalister som onda varelser började vända – majoriteten av alla jag hade haft kontakt med var ju trots allt måna om att göra ett bra jobb. Men så fick jag av en slump veta att några journalister från TV4 återigen hade börjat rota och tvivlet vände tillbaks. Två av tre av dessa journalister var f ö sedan med under hela rättegången och i pauserna gick de omkring och hånlog åt mig och mina vittnen. Oerhört obehagliga.

 

Svante Thorsell, min advokat la ner ett gigantiskt arbete och försökte förbereda mig på bästa sätt. Men en sak som vi varken rådde på och som heller inte togs någon hänsyn till var Svantes försök att protestera mot upplägget av själva rättegångsdagen. Svante var långt innan övertygad om att det skulle bli för mycket för att vi skulle kunna hålla alla förhör etc på en enda dag. Men vi fick inte gehör för våra protester. I efterhand visade det sig också att rättens ordförande hade dialog om upplägget med TV4:s advokat men inte med min.

    Oerhört märkligt anser jag! Fallet var ju trots allt ”mitt”, då är det väl inte upp till TV4 att sätta agendan? Får det verkligen gå till så här?

 

Dagen blev extremt lång. Vi började 9.00 och slutade runt 21.00 i en syrefattig sal. Svante, jag och mina vittnen var helt utmattade långt innan det var över. Hur de övriga mådde, vill jag inte uttala mig om, men gärna spekulera kring – för vem kan egentligen vara alert efter så många timmar? Särskilt de sista timmarna då slutpläderingen hålls? Att en ur presidiet dessutom satt och nickade till vid ett par tillfällen säger en hel del. Presidiet tillsammans med den icke opolitiska juryn skulle därefter, d v s samma kväll, avgöra huruvida de var på min eller TV4:s sida.

    Rättsvidrigt tycker jag!  

 

Morgonen därpå kom domslutet som dessvärre inte var till min fördel. Jag fick dessutom veta att jag skulle betala 85 000 kronor till TV4. CHOCK, förtvivlan och så mycket sorg präglade de kommande dagarna. Efter några dagar blev jag dundersjuk, över 40 graders feber och förkyld och låg i flera dagar – psykosomatisk utmattning sa läkaren.

 

Stödet fortsatte och alla var mycket upprörda – fick över 90 sms och mängder av mejl. Tre av mina väninnor började fila på en idé om att påbörja en insamling för att hjälpa mig med pengarna som TV4 nu krävde. Sagt och gjort, en insamling startades och den är ännu inte avslutad – eftersom tanken redan då var att om det inte skulle bli någon kostnad för min del eller om det kom in mycket pengar så ska insamlingen fortsätta i syfte att hjälpa fler som vill stämma media i förtalsmål likt mitt. För detta är jag dem evigt tacksam! Tack Eva Solberg, Monika Laszlo och Charlotte Naversten – jag älskar er!

 

Sommaren gick och en högst privat tråkighet hände, som jag om omständigheterna hade varit annorlunda rest mig ganska snabbt från – men just då fanns inte orken. Men som min väninna och jag brukar skämta om ”det är bara att bryta ihop och komma igen” och det gjorde jag. Men då med nya strutstendenser, när någon frågade hur det gick med eventuell omprövning fick jag öronsus och började prata om något annat alternativt slätade över.

 

När jag väl kom igen skickade vi, d v s mina advokat och jag, in en begäran om omprövning. Detta för att man enligt svensk lag inte kan överklaga ett tryckfrihetsmål, men man kan begära omprövning. Vi gjorde det dels för att vi var upprörda över det som jag nämner tidigare om upplägget av dagen, trötthet etc. Men också för att när vi börjar undersöka sammansättningen av den sittande juryn visade det sig att minst fem av nio på ett eller annat sätt är mediafolk (journalister, redaktörer m m). Svante hittade Europdomstolsdommar där man påtalat detta med jäv som själ för att häva svenska domar.

    Enligt min mening är det helt absurt att mediafolk, d v s indirekta kollegor till TV4 ens får vara tilltänkta som jurymedlemmar. Dels för att de ju då äventyrar sitt eget skrå/yrke och om mitt fall hade gett mig rätt och det blivit ett prejudikat skulle de själva kunna hamna i en liknande situation – d v s att de får stå till svars för eventuella övertramp.

 

Nu i mellandagarna fick jag dessvärre veta att hovrätten inte tagit någon hänsyn till våra invändningar. CHOCK igen, men den här gången hanterade jag det på ett nytt sätt, jag stängde av helt, gömde brevet från min advokat och handlingarna från Hovrätten längst ner i pappershögarna. Jag har ännu inte lusläst, och jag ska ärligt erkänna att jag inte förstår allt Hovrätten skriver eller kanske är det så att jag inte vill förstå – vad vet jag?

 

Vad jag dock förstår är att min tappre advokat som helt gratis har ställt upp för mig i två år nu har kapitulerat. Till dig Svante; jag står dig i evig tacksamhetsskuld! TACK! Du är hedervärd, godhjärtad och förtjänar all kärlek och respekt!  

 

Innan min advokat kunde sätta punkt för mitt fall fick han i uppgift att skicka över kravet på lite mer än 90 000 kronor som TV4:s advokat skickade i förra veckan. SVORDOMAR i mängder skulle jag vilja utrycka här! TV4 är f… inte värda att få en enda jä… krona av vare sig mig eller av de pengar som samlas in. Pengar som jag f ö inte har, jag har tidigare redogjort för mitt ekonomiska läge här på bloggen. Någon har föreslagit lån, men tyvärr är det inte möjligt, det lån jag har för min bostad har jag redan borgenär för att få och därtill lär inte bankerna vilja ge mig fler lån i dessa finanskristider – jag köpte dessutom min lägenhet när priserna var på topp. Men TV4 tycker kanske att jag ska återgå till den misär och den hemlöshet jag en gång tagit mig från?

 

Vad finns då kvar att göra? Jag har fortfarande inte vänt mig till TV4:s styrelse, men funderar starkt på att göra det – de är ju trots allt ytterst ansvariga! Skulle gärna vilja höra vad de anser om hanteringen av mitt fall och vilket ansvar de anser sig bära? Höra om de tycker att jag har fått en rättvis behandling? Vad de i största allmänhet har att säga om mediaetik?

    Ytterligare en möjlighet finns, men den tänker jag inte avslöja här och nu.  

 

För en tid sedan träffade jag en journalist från TV4 på en fest, han var uppenbart beklämd och hade förståelse för min upprördhet. När jag var på Neos seminarie om Mediaetik i förra veckan vågade en reporter från TV4 gå emot en chef på samma kanal. Så kanske finns det hopp om att det finns vettigt folk på TV4. Hopp om att mediaetiken i vårt land kan bli bättre och debatten hålls vid liv. Hopp om att det finns journalister/redaktioner som vågar gå emot det egna skrået. Men för mig och de pengar som jag krävs på känns det dock ganska hopplöst!