Igår var jag och träffade ett filmteam som producerar film om människor ”come-back” till samhället efter att suttit fast i missbruk och kriminalitet. De intervjuade mig i ca 45 minuter om mitt liv. Detta kommer sen gå som en programserie runt om i Europa och i USA.
Intäkterna kommer sen till stor del gå till välgörande ändamål – BRA! Hoppas att dessa 45 minuter av min tid kommer ge mycket pengar.
Jag resonerade med mig själv och vänner innan jag ställde upp. Bl a fick jag en reflektion om huruvida jag vill fortsätta vara placerad i facket f d missbrukare. Bra synpunkt tycket jag och självklart har det funnits med inför mitt beslut. Men det som till slut fick mig att ställa upp är att jag vill ge fler hopp om att det går att förändra och förbättra sitt liv, att även då det känns helt hopplöst finns det ljus – precis av samma anledning som jag under många år engagerat mig i föreningen KRIS. En annan anledning är att jag är så evinnerligt trött på alla fördomar och allt klankade mot oss som grupp. Jag hör spydigheter och kategoriserande så gott som dagligen och så länge dessa finns kommer det sätta käppar i hjulet för de som vill bryta upp med sitt destruktiva liv.
Vill du läsa mer om mitt liv och min come-back rekommendrar jag läsning av Gunilla Kinns och Per Gudmundssons reportage om mitt liv.
Det spelar ingen roll hur du vill se dig eller bli sedd för andra människor kommer att ha sin åsikt ändå.
Hej John,
Jag är dessvärre inte säker på hur jag ska tolka ditt inlägg, om det handlar om dina egna fördomar eller andras?
F ö är jag inte det minsta förundrad över att det finns de som aldrig kommer ändra sina åsikter, vilket jag i o f s tycker är sorgligt och då avser jag inte för egen del utan för andras, d v s mina medsystrar och bröder som kanske ännu inte har den självkänsla och det självförtroende som jag lyckats bygga upp.
Ha det bra du med!