Just nu förs det en ganska kritisk debatt om programmet Inlåst. Jag hade själv inte möjlighet att se premiärprogrammet, men tog mig tid att se det på nätet idag. Och jag måste medge att jag är kluven till vad jag tycker om programidén/konceptet. Spontant och färgad av kritikerna tänkte jag att det är galenskap och kontraproduktivt. Men så tittar jag i backspegeln och känner att jag resonerar mer nyanserat.
1997 läste jag för första gången om föreningen KRIS. Det var en artikel om två av grundarna och det publicerades i tidningen Runt i KRIM, en tidning som man får om man är anställd eller har uppdrag av Kriminalvården. Jag själv var lekmannaövervakare åt två tjejer. Jag minns väl att jag fördömde och tänkte att ”Ja ja det där vet vi ju hur det kommer gå – två nydrogfria som tror sig kunna förändra världen och om några månader kommer vi få veta att de åter är ute och knarkar”. Notera att det kom från mig som själv hade en bakgrund inom missbruksvärlden. Notera också att jag var långt ifrån ensam om att tänka så.
Jag hade då varit drogfri i fem år och hade sedan jag valde en annan och bättre väg inte haft någon kontakt med mina gamla vänner, med undantag av mitt första år i behandling. Jag tyckte det var bäst så, och även om det ganska ofta var mycket ensamt så var jag övertygad om att det var den bästa och rätta vägen. Jag hade ju gjort en omstart av mitt liv och ville helst glömma och gå vidare.
Två år senare jobbar jag för Drugsmart, ett antidrogprojekt på Internet riktat till ungdomar som då drevs av Socialdepartementet och vi är i Göteborg på Sverige mot narkotikamässan. I montern bredvid oss hade KRIS en monter. Döm om min förvåning när jag upptäcker att de fortfarande finns och att de har växt enormt på bara två år. Och än mer häpen blir jag över att hitta några gamla vänner i montern. Det blir ett kärt återseende och det känns som att jag hittade hem.
Några månader senare ska jag göra ett projektarbete för mina studier och väljer att göra det på och för KRIS. Vilket var en nyttig period, mina tidigare fördomar får sig en rejäl känga och jag tvingas inse att jag fortfarande har mycket att arbeta med i min egen utveckling. Inte minst vad det gällde min egen tro på människors otroliga kapacitet att förändra och förbättra sitt liv och att ingenting är omöjligt.
Jag hade själv inte levt så många år med missbruk och kriminalitet, så att jag själv var ju inte så skadad av den destruktiva tiden. Jag hade dessutom haft jobb större delen av mitt vuxna jag. Men här jobbade killar och tjejer som efter 20-30 i missbruk och efter åtskilliga år på olika institutioner lyckats vända sina liv och de gjorde så mycket nytta för samhället. Jag var så imponerad och jag kände att jag vill hjälpa till. Så mycket hjälp från min sida blev det inte då men två år senare började jobba där och blev sen kvar i fem år i olika omfattning.
Eftersom min huvudsakliga roll inom KRIS har varit att driva olika projekt så har jag inte varit särskilt aktiv i det direkta handfasta arbetet. Men jag har betraktat och även om jag inte vill utse mig till någon analytiker så har jag dragit mina slutsatser.
En av mina slutsatser är vikten av grupptillhörighet och kamratskap. Ska du lyckas bryta med dina gamla vänner behöver du stöd och du behöver känna att du inte är ensam. Här fyller KRIS, X-CON, Länkarna, AA, NA m fl en ovärderlig roll. Man finns till för varandra dygnet runt och de som har gått före är ett skydd när det gamla livet suger eller när gamla vänner försöker locka dig tillbaks.
Behovet av identitet är en annan slutsats. Har du tidigare identifierat dig som kriminell, kanske var du duktig tjuv, omtalad langare, fruktad slagskämpe eller kanske var du tillsammans med någon med ett sådant rykte? Väljer du då en ny bättre väg är du under en period i ett ingemansland. Ett kort tag är det bra att bara få vara, men sen behöver detta tomrum fyllas med något och genom att KRIS m fl erbjuder dig någon form av sysselsättning eller hjälp till sysselsättning kan du sakta men säkert bygga upp ett nytt Jag.
Detta är bara några av de slutsatser som jag gjort, men den viktigaste och den som gör att jag tvekar i om jag är kritisk till programmet Inlåst är den om att våga pröva nya metoder. När KRIS startade möttes de med mycket skepticism och misstro. Något liknande hade ju aldrig prövats och det var definitivt inte evidensbaserat. Ingen hade forskat på t ex huruvida Länkarna (som är det som jag tror funnits längst och som mest kan liknas med KRIS) var ett bra koncept. Därtill var det ju inga socialsekreterare eller behandlingsassistenter som skötte verksamheten – det var ju dömt att misslyckas. Eller? Ja facit har vi ju idag. Förvisso finns det inga konkreta siffror på hur väl KRIS har lyckats, men det gör det å andra sidan inte heller när det gäller vanlig traditionell behandling. Men jag och de flesta andra vet att KRIS har räddat livet på åtskilliga tusentals människor. Och då ställer jag mig frågan, är inte det nog? D v s att människor som tidigare lidit och som åsamkat lidande för sin omgivning får ett förbättrat liv. Behöver då allt vara så förbaskat vetenskapligt?
Vad jag därtill vill lägga till är att KRIS sedan länge har drivit ett KRIM-program som till viss del bygger på ”scared straight-metod” (en som kritiseras här) och även om det inte nått framgång för alla så har det funkat för en hel del och jag skulle nog vilja påstå att resultaten varken är sämre eller bättre än den som många behandlingshem/program erbjuder.
Även om jag inte tror att alla killarna i programmet kommer att få ett uppvaknande så är jag dock benägen att tro att för några kommer detta vara vändningen. Det är för tidigt att säga, men statiskt så kommer några gå tillbaks till ett destruktivt liv för att de har ännu inte nått sin botten. Tyvärr!
Det ska onekligen bli intressant att följa programmet och den fortsatta debatten. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att mina vänner Richard, Martin, Valle och Magnus som gör entré i programmet på torsdag lyckas få ungdomarna på rätt köl. Jag vet att de har förmågan och kunskapen. Frågan är bara om ungdomarna är redo för ett nytt bättre liv. De kommer ivart fall har fått en möjlighet till att skapa sig en ny identitet, de har fått kamratskap och en gruppetillhörighet och även de inte förvaltar detta på bästa sätt just nu vet de nu vart de kan hitta detta när de väl nått sin egen botten.
Skrivet om programmet: Aftonbladet, SvD, DN
Tillägg 8/10: Aftonbladet debatt om programmet
När det kommer till drogmissbruk så finns det en del forskning och statistik. Jag citerar en sammanställning:
”There is a high rate of recovery among alcoholics and addicts, treated and untreated. According to one estimate, heroin addicts break the habit in an average of 11 years. Another estimate is that at least 50% of alcoholics eventually free themselves although only 10% are ever treated. One recent study found that 80% of all alcoholics who recover for a year or more do so on their own, some after being unsuccessfully treated. When a group of these self-treated alcoholics was interviewed, 57% said they simply decided that alcohol was bad for them. Twenty-nine percent said health problems, frightening experiences, accidents, or blackouts persuaded them to quit. Others used such phrases as ”Things were building up” or ”I was sick and tired of it.” Support from a husband or wife was important in sustaining the resolution.
Treatment of Drug Abuse and Addiction — Part III, The Harvard Mental Health Letter, Volume 12, Number 4, October 1995, page 3.
(See Aug. (Part I), Sept. (Part II), Oct. 1995 (Part III).)”
Andra undersökningar visar att AA har ungefär samma siffror, dvs att de inte har någon positiv effekt alls.
Vill man så kan man antagligen få fram siffror på KRIS verksamhet också. Det borde egentligen bara vara att jämföra statistiken för hur många f.d. fängslade som 10 år senare lagförts för ytterligare minst ett brott med samma siffror för KRIS medlemmar. Jag skulle tro att siffrorna för KRIS är mycket lägre, men jag kunde inte hitta några siffror.
Framförallt tror jag att det är det sociala trycket som hjälper. Vi vet att det inte bara är risken för straff som hindrar de flesta från att begå brott utan även det sociala stigma som det ofta är, dvs många begår inte brott för att de inte vill göra vänner och släktingar besvikna. KRIS (och liknande organisationer) skapar den typen av socialt tryck vilket stöttar den som verkligen vill lämna kriminalitet bakom sig.
Men, det vore intressant att få se lite statistik på det och se hur effektiva KRIS är, liksom hur effektiva andra organisationer och program är.
Fast, när det gäller scared-straight teknik så verkar ju forskning och beprövad erfarenhet peka mot att det inte bara är verkningslöst utan också direkt motverkar sitt syfte. Anledningen är enligt forskning att man möter killarna (i detta fallet) i en mycket utsatt situation och att dom som något slags självförsvar tar till sig dom negativa bitarna. Alltså, man förstärker dom dåliga sidorna istället för att se möjligheterna i att välja en annan väg.
När det gäller KRIS så har man gjort och gör en massa bra jobb men det finns så klart en oro över splittringen och att man väljer att fokusera på fel saker. Här kan man fundera över om det även i KRIS finns risk att man förstärker fel saker, nämligen gängtillhörigheten istället för grupptillhörigheten.
Mattias,
Jag vet i sjutton var du har fått dessa siffror ifrån men jag är helt övertygad om att de inte kan stämma. Inte heller när det gäller att KRIS inte skulle fungera. Gällande KRIS finns det en undersökning gjord av BRÅ. Kan dock inte heller hitta den nu, men ska be mina vänner ta fram den. Ett problem som organisationen har är att man inte har ett fullständigt medlemsregister (d v s för att bli medelm kräver man inte in andra personuppgifter än namn), vilket f ö gäller AA och många andra organisationer. Vilket gör att man inte kan följa människor över tid. Den undersökningen som gjordes av BRÅ i början av 2000-talet är dock gjord på alla som hade en styrelsepost och som därmed fanns registrerade. Resultatet var häpnadsväckande goda och som sagt jag minns inte några siffror men minns att det var en övervägande majoritet som det gick rikigt bra för. Men hade också en refernsgrupp bestående av personer som var i ”vanlig behandling” och det visade sig att det gick långt sämre för dem.
Ingen skulle bli gladare än jag och många inom KRIS och säkerligen i en rad andra organisationer om man fick hjälp med att utvärdera. För tyvärr saknar man själv den kunskapen samt att det är mycket tids- och resurskrävande och de har fullt upp med att hjälpa andra att komma på fötter.
Alla smutsiga,
Ja jo jag känner till detta med att det finns en massa farhågor kring scared-straight, men min poäng är ju att det fanns det ju kring KRIS också när de startade.
Gällande splittringen inom KRIS förfasades jag också över den till en början. Jag höll mig neutral i min ståndpunkt eftersom jag kände till för lite om konflikten. Men efter att det nu har gått en tid kan jag konstatera att det faktiskt har lett till något bra. KRIS fortsätter med sitt lyckade koncept och XCONs har ett liknande koncept men de tar också emot de som av någon anledning måste medicinera, t ex de som har ADHD och som därav ordninerats concerta för att komma i balans vilket ju KRIS alltid ställt sig mot. Och jag kan inte så någon nackdel att det finns fler valmöjligheter för den som vill försöka komma till rätta med sitt liv.
Erica,
när det kommer till KRIS så missförstår du mig. Jag var ganska tydlig med att jag tror att KRIS haft en positiv effekt, men att jag däremot inte kunde hitta några siffor som stödde (eller för all del det motsatta) detta.
Däremot när det kommer till AA och andra behandlingsmetoder så finns det en hel del statistik. Där vet vi att framgångsfaktorn är 5%, vilket händelsevis är samma siffra som för kontrollgruppen, dvs de som inte går i någon behandling alls.
Det finns en hel del undersökningar som pekar på att AA har en väldigt låg framgångsfaktor, däribland en ”cochrane review” ( Ferri, MMF; Amato L, Davoli M (2006). ”Alcoholics Anonymous and other 12-step programmes for alcohol dependence”. Cochrane Database of Systematic Reviews 2006 (3). doi:10.1002/14651858.CD005032.pub2.) som effektivt punkterar myten att AA skulle vara mer framgångsrika än andra modeller.
Själv skulle jag aldrig använda mig av att 12-punkts-program eftersom jag ogillar den religiösa präglingen och då jag inte köper argumentet att alkoholism skulle vara en sjukdom. Blir någon hjälpt av det; kul för dem, men forskningen stöder inte påståendet att AA eller 12-stegsprogram skulle vara en effektiv behandlingsmetod.
Det finns en ganska livlig debatt om AA i Usa och det finns massvis att läsa; både från de som stöder AA och de som är negativa. Däremot har jag inte sett den debatten alls i Sverige, men jag är övertygad om att vi kommer att få se den här också. Vi brukar ligga lite efter när det kommer till olika metoder för beroendebehandling i Sverige.
Nej, inte farhågor utan just forskning och beprövad erfarenhet. Scared Straight har ju användts sedan -70 talet.
När det gäller KRIS så vidhåller jag vad jag sa att man har massor av bra verkamhet och bra resultat men att man också måste vara lite vaksam. Jag tror att KRIS är i just den fasen av sin ”livstid” som organisation där risken finns att när eldsjälarna droppar av kan det svaja ett tag. Kris får ju också väldigt mycket pengar av staten varav en hel del gått till projekt som jag är tveksam till men det kanske har rett upp sig nu. Dock motverkar det ju mångfalden att KRIS under ganska lång tid dominerat så mycket. Det har betytt att mångfalden faktiskt minskat.
När det gäller AA så har ju också AA utvecklats till att vara en mångfald av program, det är bra.
Mattias Lönnqvist skriver om AA och tolvstegsprogrammet som metod för missbruksvård: ”-dvs att de inte har någon positiv effekt alls.”
Jag känner att jag måste bemöta detta.
I dag är det evidensbaserade metoder som gäller för nästan alla samhällets insatser. Tack och lov har det inte slagit igenom på riktigt alla områden ännu. När det gäller missbruksbehandling har man ännu en stark tilltro till ett tolvstegsprogram som har forskningen mot sig, vilket Mattias Lönnqvist mycket riktigt påpekar.
För att förstå varför man, från framförallt kommunalt håll, envist klamrar sig fast vid något som tydligt visar en ganska negativ effekt, kan man titta på ”evidensbaserad praktik” – vilket inte är samma sak som ”evidensbaserade metoder”. I den evidensbaserade praktiken vägs tre kunskapskällor samman: den bästa tillgängliga vetenskapliga kunskapen, de professionellas expertis samt brukarens erfarenheter och förväntningar. Inte minst viktigt i det här sammanhanget är just brukarens erfarenhet och förväntningar, där jag tror att man många gånger även väger in erfarenhet från tidigare hopplösa klienter som nått goda resultat genom tolvstegsprogrammet.
Jag är själv en ”klient” som blivit erbjuden en tolvstegsbehandling redan för tretton år sedan. Jag är också en person som faller in i kategorin ”inte någon positiv effekt alls”. Men jag hade en helt underbar socialsekreterare som inte gav upp – jag erbjöds i stället nya behandlingar. Under en treårsperiod kostade jag min kommun en miljon kronor i rena behandlingskostnader. Jag är idag oändligt tacksam för det stöd jag fick av min socialsekreterare, för jag vet att jag inte skulle ha levt idag om jag inte hade fått den hjälp jag erbjöds. Men framförallt, tagit emot hjälpen. För det är just det som är det viktiga när det gäller missbruk – att vilja ta emot hjälp och förändra livsstil.
Många tror, helt felaktigt, att missbrukare och kriminella inte vill sluta. Det är en myt som många missbrukare själva är bra på att underhålla, för det handlar i grunden om ett försvar. Som det står i tolvstegslitteraturen: Vem vill erkänna ett fullständigt misslyckande? De flesta missbrukare har otaliga gånger försökt sluta på egen hand och ständigt misslyckats. Så även jag. Jag trodde att det skulle hjälpa om jag periodvis åt Antabus, men istället använde jag andra droger. Jag trodde att det skulle hjälpa om jag flyttade, men på den nya orten kände jag inga människor så jag sökte nya vänner på krogen. Det handlar inte om att man inte vill sluta missbruka, man har bara inte rätt verktyg för att göra det. Jag har hört hundratals liknande historier.
Min uppfattning är att alla människor i grunden har en önskan om att må bra. För många blir missbruket en väg till detta, även om ingen bär på en önskan om att bli missbrukare. Jag själv, till exempel, förbannade min far som var alkoholist och bestämde redan som sjuåring att jag aldrig skulle bli som han. Jag hade ett uppvaknande en dag som trettioåring, när jag plötsligt insåg att jag var en exakt kopia av min far. Likadant var det för mina fyra äldre bröder, som samtliga har dött som en följd av ett gravt missbruk. Jag såg varken mig själv eller mina bröder som missbrukare. Jag mådde ju bra i mitt missbruk, och jag söp och knarkade ännu mer för att jag ville må ännu bättre. Många mår väldigt bra i sitt bruk, inledningsvis och periodvis. Det är ju det som driver oss. Men alla missbrukare mår oerhört dåligt i sitt missbruk!
När bruket blivit ett missbruk för det alltid med sig konsekvenser. Både fysiska och psykiska. Efter en tid handlar det enbart om överlevnad. Men det är inte per automatik samma sak som att vilja sluta. Till en början försöker man till varje pris ha kvar drogen i någon form, och man försöker hitta alla tänkbara vägar till det där bra måendet som man hade inledningsvis. Missbruket blir en form av förälskelse som till slut blir en destruktiv relation som kan vara oerhört svår att bryta. Jag har skrivit lite kort om det här i senaste numret av Vägen Ut (http://www.kris.a.se/pdf/vagen_ut/VU_2009_NR3.pdf – sidan 11).
Alla grava missbrukare jag känt har inom sig burit en önskan att sluta använda. Allt för få har kunnat det, och väldigt många har dött. Det är idag alldeles för lätt att lägga skulden på missbrukaren med ”han/hon vill inte, han/hon är inte tillräckligt motiverad, han/hon har inte nått sin botten” – försvar som omgivning och samhällets instanser kan sätta upp för att skydda sig själva. Det handlar inte om att man inte vill sluta missbruka – det handlar istället om att man inte har rätt verktyg för att göra det. Bra verktyg i det här sammanhanget får man genom en missbruksvård som lyckas bryta ned det försvar som många har, försvar mot att misslyckas igen. Andra verktyg kan man få genom organisationer som exempelvis KRIS, där man möter andra drogfria och kan bygga upp ett socialt nätverk med människor som inte lägger sin fritid på After Work i glada vänners lag och annan verksamhet som spinner vidare på myten att man måste ha alkohol för att våga vara sig själv.
Det är möjligt att AA har en väldigt låg framgångsfaktor på endast 5 %. Men om dessa 5 % är individer som inte skulle ha klarat sig på annat sätt då? Hur många människor handlar det om? Hur många missbrukare tycker Mattias att det är okej att begrava, eftersom procentsiffror talar ett språk han, liksom många andra politiker, förstår? Det är oerhört cyniskt att se till tolvstegsprogrammet med statistikglasögon på sig. Eller är du beredd, Mattias, att ställa dig i talarstolen på ett NA-konvent med omkring 10 000 drogfria medlemmar och förklara för dessa människor att de egentligen skulle klara sig lika bra utan tolvstegsprogrammet. Är du villig, Mattias, att komma ner på ett NA-möte en onsdagskväll i Örnsköldsvik – och där berätta för det tjugotal drogfria missbrukare som närvarar, att tolvstegsprogrammet är en bevisat meningslös metod för tillfrisknande (eller tillfrisknande förresten, det är ju inte ens en sjukdom, enligt dig). Passa på att valtala lite för folket inför valet 2010, berätta för människorna som representerar statistiken om din liberala människosyn.
Jag är fullständigt övertygad om att jag idag inte skulle levt utan den hjälp jag fick. Jag hade fyra äldre bröder som aldrig fick de verktyg jag fått. Idag är den äldsta brodern 20 år yngre än mig. Den storebror som kom närmast mig är idag 15 år yngre än mig. Jag är idag 3 år yngre än min far.
Jag ser mig inte som religiös eller kristen och jag är inte medlem i svenska kyrkan. Det borde jag kanske vara med tanke på att jag är medlem i tolvstegsrörelsen… Men det är väl som med alkoholism – omgivningen ser det långt innan missbrukaren. Jag bär i alla fall på en stor tacksamhet över det liv jag får uppleva tillsammans med nära vänner som varje dag ägnar sig åt att bli en bättre människa, så gott man förmår. Ett liv tillsammans med goda vänner som tillåter mig att gråta när det gör ont och skratta när det gör gott. Det är vänner som jag idag är beredd att ge mitt liv för.
Det skulle vara trevligt att någon gång få träffa dig över en kopp kaffe, då du IRL skulle kunna ägna en stund att övertyga just mig om den stora sanningen i din statistik. Tyvärr bor jag inte längre kvar i Sumpan, men jag besöker Stockholmen lite då och nu.
Jag vill avslutningsvis citera Knut Sundell på Socialstyrelsen som i IMS Nytt säger:
– Evidens eller ej, socialtjänsten måste ju fatta beslut om insatser. Om bara insatser med stark evidens fick användas skulle inte mycket arbete kunna bedrivas. De flesta metoder har ju ännu inte utvärderats.
– Evidensbaserad praktik är en modell för beslutsfattande av individuella ärenden. Det handlar om ett förhållningssätt till kunskap och utveckling. Den professionelle ska ta hänsyn till den bästa tillgängliga kunskapen samt förmedla det till brukaren inför beslutsfattandet. Därför kan man ha en evidensbaserad praktik utan att alla insatser är evidensbaserade. Insatser som saknar vetenskapligt stöd kan fungera lika bra eller bättre än de som är utvärderade, men om sådana insatser används bör det framgå att de saknar vetenskapligt stöd. Det är också viktigt att noga följa upp resultaten.
/Alexander Laine
Några länkar till material omskrivet ovan:
Kritiskt om tolvstegsrörelsen:
http://www.sektellerbotemedel.se/
En kartläggning av föreningen Kriminellas Revansch i Samhället
BRÅ RAPPORT 2003:7
http://www.kris.a.se/pdf/rapportomkris.pdf
Arvsfonden sammanfattar utvärderingen
Unga KRIS – ett projekt för att utveckla regionala unga KRIS-råd och få igång lokala föreningar över hela landet.
http://www.kris.a.se/pdf/Samanfattning%20av%20utv%C3%A4rdering%20Unga%20KRIS%202006.pdf
TACK Alexander för ditt kloka och fina inlägg!
Kram
Hej, ville bara tacka för alla vänliga ord både när det gäller livsstilshuset och programmet Inlåst, mvh walle r
Tack själv Walle,
Ni gör ett kanonjobb och jag beundrar er för att ni har ork och engagemang. Om fler gjorde det skulle vi ha ett långt mycket bättre samhälle – precis som brandmannen i Debatt påpekade.
Hälsa alla jag känner hos er!
Kram och lycka till med ert framtida arbete.
Alexander,
du missförstår mig. Jag har inga invändningar mot att någon provar ett 12-stegsprogram eller att någon tar hjälp av AA.
Däremot tycker jag att det är viktigt att veta att:
1. det inte finns någon evidens som stöder 12-stegsprogrammet
2. att AA inte har större framgång än andra metoder, däribland ”metoden” att sluta på egen hand
3. att det är AA:s uppfattning att alkoholism är en sjukdom, det är inte fakta
4. att AA innehåller en religiös komponent
Det innebär att kommuner och landsting — som i möjligaste mån bör basera sig på evidens — inte ska förorda AA framför andra metoder. Däremot kan man givetvis erbjuda 12-stegsprogrammet som en av flera metoder i den flora av metoder som finns.
Det som oroar mig är att vi ska få samma utveckling som i Usa, där rattfyllerister döms till AA-behandling och där AA/12-steg fått en upphöjd position som enda eller bästa behandling.
Om någon blir hjälpt av AA; bra! Ju fler som kan bryta sitt missbruk, desto bättre. Men det är inte lösningen på allas problem och det är inte en bättre lösning än andra metoder.
Hej Mattias!
Jag tror inte att jag missförstår dig så värst mycket. Du letar efter sprickor i tolvstegsprogrammet. Jag visar upp ett fungerande program.
Jag är den första att hålla med dig när du visar oro för att tolvstegsprogrammet skulle vara det enda som erbjuds.
Men det blir ett typiskt politikerdravel när man genom den oron enbart försöker såga det som finns och fungerar, istället för att lyfta upp andra fungerande exempel.
Jag har sett så otroligt mycket energi läggas ner på pajkastning partier emellan, istället för att man som politiker vågar säga att ”det här vill och kommer jag att göra”.
Du hamnar i samma fälla, och lyckas varken med det ena eller det andra…
Med risk för att hamna i samma gegga känner jag ändå att jag vill bemöta dina påståenden:
1. ”Det finns ingen evidens” – Där säger jag inte emot, jag påpekar bara att det tusental alkoholister, narkomaner och kriminella som idag lever drogfria, borde vara evidens nog – och är så för många socialarbetare som har till uppgift att få dessa att förändra sina liv.
2. ”AA har inte större framgång än att sluta på egen hand” – det här sättet att läsa statistik förutsätter att det är samma människor som statistiken avser, vilket det inte är. Med ditt sätt att utläsa statistiken kan man ju också säga att polisens nykterhetskontroller inte är effektiva – det är ändå ett så stort antal förare som väljer att inte köra med alkohol i kroppen.
Är det tio som slutar på egen hand, så fördubblas alltså antalet om det är ytterligare tio som slutar genom AA. För mig, och för det tio som lyckas sluta, är det en betydande framgång som inte kan marginaliseras.
3. ”Det är AA:s uppfattning att det är en sjukdom” – Alkoholism klassificeras enligt WHO som en sjukdom. Men många diskuterar ännu om det verkligen är en sjukdom, man väljer ju själv att dricka… Man kan ställa sig frågan; är t.ex. laktosintolerans eller celiaki en sjukdom? Vi känner till symtomen och tillfriskningen och vi vet att överbelastar vi organismen med laktos (laktosintolerans) eller till exempel med vetemjöl (celiaki) stiger symtomen upp till ytan och sjukdomen ”vaknar till liv”. Alla människor lider inte av dessa som sjukdom klassificerade sjukdomar och kan obekymrat njuta av produkter vilka ger symtom för dem som lider av dessa sjukdomar. När vi granskar om alkoholism är en sjukdom och om en del människor har annorlunda möjligheter att inta alkohol utan att insjukna än andra människor, bör vi granska vad kemiskt beroende är.
Alkoholism, narkomani, blandanvändning och andra till kemiska ämnen hörande beroenden klassificeras nuförtiden som kroniska hjärnsjukdomar. För att definiera beroendet finns till exempel WHO:s ICD-10 diagnossystem, beroendesyndromets diagnostik.
Begreppet alkoholism skapades för övrigt av den svenske läkaren Magnus Huss redan 1849 och är att se som en saklig term för att karaktärisera ett alkoholberoende. Ett beroende som sakta men säkert gör att individen går emot sina egna värderingar och skadar sig och andra med sitt beteende.
Den förste som på allvar definierade alkoholismen som en sjukdom, var den amerikanske läkaren Jellinek på 1940-talet.
4. ”AA innehåller en religiös komponent” – Varken kan eller vill säga emot dig. AA har ju sitt ursprung i Oxfordrörelsen, som var en starkt religiös rörelse. Men i dag, och i Sverige, är den biten ganska betydelselös. Det har nog något större betydelse i USA, där varje president som startat ett krig gjort det med Gud vid sin sida.
AA har dock ingen anknytning till någon religion. AA måste fungera såväl för den som har en religion, vilken den vara månde, liksom för den som inte vill ha någon. Tack vare att AA inte är religiöst så fungerar AA i 185 länder.
Alkoholism är själsligt, moraliskt och socialt utarmande och därför behöver man bygga upp sig i ”anden” igen (själslig utveckling). Det är vad AA:s tolvstegsprogram handlar om. AA:s program är andligt i den meningen, men har ingenting med någon religion (troslära) att göra. AA uppmanar medlemmen att söka en tro på en kraft större än han själv, men AA har ingen uppfattning om hur den kraften ser ut. Det är varje AA-medlems privata angelägenhet. För många nykomlingar fungerar AA-gruppen i början som en högre kraft.
Alexander,
nja, jag tycker nog fortfarande att du missförstår mig. Jag säger inte att 12-stegsprogrammet är dåligt eller att det inte hjälpt någon.
Det jag säger är att det inte är bra, dvs det är inte mer framgångsrikt än andra program (inklusive att sluta på egen hand) och att det inte bör tvingas på folk.
Jag har inga invändningar mot om en socialsekreterare tipsar om AA eller ett 12-stegsprogram som ett av flera alternativ för den som vill ha hjälp med att ta sig ur ett missbruk.
Det jag har invändningar mot är när AA/12-steg erbjuds som enda alternativ eller om det tvingas på folk. Jag har också invändningar mot när det framställs som om det är bättre än andra metoder, eller att man enbart kan lyckas sluta om man överlämnar sig till ”en högre kraft”.
Dessutom ogillar jag att alkoholism betraktas som en sjukdom, även om det är helt i linje med WHO:s definition av vad en sjukdom är. På samma sätt ser jag inte fetma som en sjukdom.
Det innebär inte att jag ser alkoholister eller feta som svaga människor som enbart har sig själva att skylla eftersom de haft otur i gen-lotteriet. Vi bestämmer inte vilka gener vi föds med och en del har lättare att fastna i missbruk, eller att bli överviktiga, eller vad vi nu betraktar som negativa eller positiva egenskaper.
Men, att se alkoholism som en sjukdom menar jag är att slå ifrån sig ansvarsfrågan; att flytta fokus från individens egna ansvar. Den som genetiskt har lättare att bli alkoholist ska givetvis ha så mycket stöd som möjligt men ansvaret ligger alltid på individen och det är först när individen ser det egna ansvaret som hon/han på allvar kan ta kontroll över sitt liv.
Urklipp från http://www.sektellerbotemedel.se
Alexander Laine bemöter Matthias Lönnqvist:
1. ”Det finns ingen evidens” – Där säger jag inte emot, jag påpekar bara att det tusental alkoholister, narkomaner och kriminella som idag lever drogfria, borde vara evidens nog – och är så för många socialarbetare som har till uppgift att få dessa att förändra sina liv.
Kommentar:
Det är tyvärr INTE ”evidens nog”. Man måste påvisa att metoden har signifikant bättre resultat än ingen_intervention_alls, om man ska påstå att metoden är evidensbaserad. Så är inte fallet med AA/Tolvstegsprogrammet. Det är snarare tvärt om, om man går på AA:s egna siffror. 5%/år är lika mycket som ingen_intervention_alls (AA triennial membership survey), och då räknas endast de som varit med i AA i mer än en månad…räknar man även med dessa, så ligger AA/tolvstegsprogrammet UNDER ingen_intervention, vilket är liktydigt med att AA/tolvstegsprogrammet är direkt skadligt/farligt om man ser till missbrukspopulationen i sin helhet. Siffrorna är som sagt AA:s egna…
2. ”AA har inte större framgång än att sluta på egen hand” – det här sättet att läsa statistik förutsätter att det är samma människor som statistiken avser, vilket det inte är. Med ditt sätt att utläsa statistiken kan man ju också säga att polisens nykterhetskontroller inte är effektiva – det är ändå ett så stort antal förare som väljer att inte köra med alkohol i kroppen.
Är det tio som slutar på egen hand, så fördubblas alltså antalet om det är ytterligare tio som slutar genom AA. För mig, och för det tio som lyckas sluta, är det en betydande framgång som inte kan marginaliseras.
Kommentar:
Här har AL helt fel. Återigen, metoden måste påvisa evidens för att den fungerar bättre (statistiskt) än ingen_intervention_alls om den ska anses ha någon effekt. Dvs, om någon får för sig att bota, låt säga influensa med magiska formler, så måste denne kunna påvisa att magin fungerar bättre än ingen_intervention_alls. Risken är annars att ”magin” får credden av något som skulle inträffat i alla fall. AL visar således här prov på ett allt för vanligt missförstånd bland de som inte har bekvämat sig med att gå en grundkurs i elementär statistik/vetenskapsteori. Gör det i stället för att sprida farlig dessinformation på nätet.
3. ”Det är AA:s uppfattning att det är en sjukdom” – Alkoholism klassificeras enligt WHO som en sjukdom. Men många diskuterar ännu om det verkligen är en sjukdom, man väljer ju själv att dricka… Man kan ställa sig frågan; är t.ex. laktosintolerans eller celiaki en sjukdom? Vi känner till symtomen och tillfriskningen och vi vet att överbelastar vi organismen med laktos (laktosintolerans) eller till exempel med vetemjöl (celiaki) stiger symtomen upp till ytan och sjukdomen ”vaknar till liv”. Alla människor lider inte av dessa som sjukdom klassificerade sjukdomar och kan obekymrat njuta av produkter vilka ger symtom för dem som lider av dessa sjukdomar. När vi granskar om alkoholism är en sjukdom och om en del människor har annorlunda möjligheter att inta alkohol utan att insjukna än andra människor, bör vi granska vad kemiskt beroende är.
Alkoholism, narkomani, blandanvändning och andra till kemiska ämnen hörande beroenden klassificeras nuförtiden som kroniska hjärnsjukdomar. För att definiera beroendet finns till exempel WHO:s ICD-10 diagnossystem, beroendesyndromets diagnostik.
Begreppet alkoholism skapades för övrigt av den svenske läkaren Magnus Huss redan 1849 och är att se som en saklig term för att karaktärisera ett alkoholberoende. Ett beroende som sakta men säkert gör att individen går emot sina egna värderingar och skadar sig och andra med sitt beteende.
Den förste som på allvar definierade alkoholismen som en sjukdom, var den amerikanske läkaren Jellinek på 1940-talet.
Kommentar:
Alkoholmissbruk och andra beroendeliknande tillstånd är förvisso allvarliga sjukdomstillstånd, men det är ingen ”sjukdom” i den mening som AA lägger i begreppet. 1. Tillståndet är INTE kroniskt. 2. Det är INTE progressivt, 3. Det är INTE en ”själslig” sjukdom, och kanske viktigast av allt, 4. Det är INTE en ”fysisk allergi”. Rappakalja, således.
Vad gäller Jellinek, så utgjordes dennes ”studiematerial” av handplockade AA-medlemmar, vilka självfallet rapporterade sina upplevelser enligt indoktrineringen på AA. Ett beställningsjobb således, f.ö. något som samme Jellinek senare generat tog avstånd ifrån….tyvärr lite för sent…skadan var redan skedd.
4. ”AA innehåller en religiös komponent” – Varken kan eller vill säga emot dig. AA har ju sitt ursprung i Oxfordrörelsen, som var en starkt religiös rörelse. Men i dag, och i Sverige, är den biten ganska betydelselös. Det har nog något större betydelse i USA, där varje president som startat ett krig gjort det med Gud vid sin sida.
AA har dock ingen anknytning till någon religion. AA måste fungera såväl för den som har en religion, vilken den vara månde, liksom för den som inte vill ha någon. Tack vare att AA inte är religiöst så fungerar AA i 185 länder.
Alkoholism är själsligt, moraliskt och socialt utarmande och därför behöver man bygga upp sig i ”anden” igen (själslig utveckling). Det är vad AA:s tolvstegsprogram handlar om. AA:s program är andligt i den meningen, men har ingenting med någon religion (troslära) att göra. AA uppmanar medlemmen att söka en tro på en kraft större än han själv, men AA har ingen uppfattning om hur den kraften ser ut. Det är varje AA-medlems privata angelägenhet. För många nykomlingar fungerar AA-gruppen i början som en högre kraft.”
Kommentar:
Det stämmer att ”AA inte har någon anknytning till någon religion”. AA ÄR en religion. Ordet ”GUD” förekommer på över 150 ställen i ”Stora Boken”, och det är samme ”GUD” som är målet för för det sk ”tillfrisknandet”. AL förvanskar såledeles här helt AA:s verkliga budskap när han påstår att ”Gud/Högre makt” INTE är själva poängen med AA:s tolvstegsprogram. Falskt så det stinker…
….men jag är inte förvånad. Akta er för människor som menar sig vara ”andliga” och har ”mött Gud”. Deras relation till sanning, förnuft och vanlig jävla anständighet, verkar vara minst sagt kreativ….om än segt enahanda.
Ett brott mot Religionsfrihetslag 6.6.2003/453 / Missbruksproblematik i behandling
Det är ett lagbrott att döma eller på annat sätt tvinga en individ till att utöva religion. Syftet med religionsfrihetslagen är att trygga utövandet av den religionsfrihet som föreskrivs i grundlagen. Det är därför helt oacceptabelt att offentlig sektor underställt stat, kommun och landsting kräver att individer med missbruksproblematik ska genomgå en process som är uppenbart religiös.
Många delstater i USA har sedan flera år beslutat i domstol att människor inte får dömas eller på annat sätt tvingas till deltagande i tolvstegsrörelsen eller tolvstegsbehandling. Framförallt måste offentlig sektor varudeklarera tolvstegsrörelsen och behandlingsmetoden som en ”egen form av religion”, ett eget religiöst trossamfund.
För att komma till rätta med inskränkningen av religionsfrihetslagen i Sverige, måste man processa och bevisa att tolvstegsrörelsen är en religiös sammanslutning. Enbart tolvstegsrörelsens andra tradition gör detta möjligt. ”För vår grupp finns bara en högsta auktoritet – en älskande Gud, såsom han kommer till uttryck i vårt gemensamma gruppsamvete.”
Ordet Gud finns även med i tolvstegsrörelsens centrala doktrin enligt löpande sid hänvisningar:
Gud, 10, 11, 12, 13, 14, 25, 28, 29, 45, 46, 47, 49, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 59, 60, 62, 63, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 75, 76, 77, 80, 81, 84, 86, 87, 88, 93, 95, 98, 100, 102, 114, 116, 117, 120, 121, 123, 128, 129, 130, 133, 155, 156, 158, 161, 162, 164, 186, 187, 189, 191, 192, 209, 227, 236, 237, 239, 245, 246, 248, 250, 269, 270, 272, 278, 279, 280, 284, 286, 296, 315, 324, 333, 341, 345, 350, 352, 355, 363, 366, 367, 381, 383, 393, 394, 399, 408, 412, 430, 436, 437, 443, 444, 446, 448, 449, 452, 462, 463, 473, 475, 482, 489, 497, 503, 504, 505, 506, 515, 516, 528, 533, 535, 536, 538, 540, 549, 551, 552, 554, 559, 560, 561, 564, 565 Guds-känsla, 459 Gud’s, 24, 25, 49, 62, 80, 83, 85, 86, 100, 120, 124, 189, 208, 236, 237, 282, 284, 351, 394, 395, 436, 447, 449, 462, 463 Guds-medveten, 85 13, 569, 570
Det borde vara en enkel process att komma till en kategorisk slutsats.
Enligt http://www.sektellerbotemedel.se ska tolvstegsrörelsen inte enbart betraktas som religiös, utan även som en manipulativ sekt.
En utredning krävs för att religionsfrihetslagen efterlevs i tolvstegssammanhang.
Hur tänker ni handla för att säkra individens rätt att besluta om sin egen religiösa ställning?