Dessvärre finns det fler fall som fosterbarnen i Mark

Igår såg jag Uppdrag granskning om de två fosterhemsplacerade barnen från Marks kommun. Fruktansvärt hur illa de stackars barnen har behandlats! Jag blev så arg att jag hade svårt att somna. Och anledningen till min ilska va inte bara de stackars Marksbarnen utan att det i mångt och mycket påminner om en av de killarna som jag har haft placerad hos mig. Och det som knyter dessa två historier samman är bristen i att lyssna på barnen. Och att se vad som är deras bästa.

För ett antal år sedan lärde jag känna en ung kille. Han dök ofta upp på mitt dåvarande arbete, ofta skitig och illaluktande. Han kunde sitta på mitt kontor hela dagar istället för att gå i den specialskola som han borde ha gått i, men där han inte trivdes. När jag skulle lämna jobbet följde han ofta med mig när jag skulle handla eller uträtta ärende. Pojken bodde då hos sin pappa och hade straxt innan varit placerad hos anhöriga. Till saken hör att han varit ett fall för socialtjänsten i princip hela sitt liv. Känslan var att alla hade gett upp kring pojken. Utöver att han ofta va på mitt jobb så ringde han ofta. Och jag hade kontinuerlig kontakt med hans socialsekreterare, som jag upplevde som mycket bra och villig att göra rätt och göra det som va bäst för honom.

Så en natt ringer pojken mig och är förtvivlad. Han är då hemma hos en av mammans knarkarkompisar och det har varit polisnedslag i lägenheten och man har hittat ett misstänkt mordvapen. Jag åker och hämtar honom. Dagen därpå ringer jag till socialsekreteraren och berättar vad som har hänt och säger att jag nu avser ha honom hemma hos mig, för jag kan inte längre stå och se på när han far illa.

Socialtjänsten tar då ett snabbeslut om att han får bo hos mig och min dåvarande sambo. Notera att detta gör de utan att ha träffat vare sig mig eller min sambo. Han blir kvar hos oss i fyra månader utan att någon besöker oss. Det tar nästan en månad innan jag och killen får träffa socialtjänsten. Jag har dock kontinuerlig kontakt hans socialsekreterare och berättar om hur det går och det går jättebra. Men självklart har vi vardagliga problem, konstigt vore det väl annars. Jag är huxflux tonårsmamma och han har två nya personer att förhålla sig till. Han trivs jättebra hos oss och jag vet att han känner trygghet i att jag är väldigt lik hans mamma – både till utseende och i sätt. Jag och hans mamma kommer f ö bra överens och jag är med honom när han besöker henne – då detta är ett måste eftersom hon då är aktiv i missbruk. På dagarna är han ofta med mig på jobbet och han är helt underbar med vår lilla hund som jag ger honom alltmer ansvar för.

Självklart få vi ersättning för att han bor hos oss, men det är också den enda hjälp vi får. Vill dock poängtera att pengarna inte är det viktiga. Jag påtalar gång efter annan att jag behöver handledning – för det är angeläget för mig att han har det bra. Jag är för det första inte någon erfaren tonårsmamma och jag är inte särskilt bra på att hantera hans återkommande ilska och hans konstanta ätstörningar. Men som tur är så har jag många kollegor att bolla med så jag och sambon hankar oss fram utifrån bästa förmåga.

Så händer det olyckliga. Han tar droger och försvinner i ett par dagar. Jag flänger runt som en galning och försöker hitta honom och har kontakt med polis och socialjour. Han är borta ett par dagar innan han kommer hem och har då inte ätit på flera dagar. Han mår skitdåligt helt enkelt och mycket förståligt. Han slår sönder det mesta i sitt rum och det råder allt annat än lugn och harmoni och slutar med att han drar igen. Det resulterar i att han blir LVU:ad (Lagen av vård av unga). 

Genom LVU:et blir han placerade på en SIS-institution för unga pojkar. Först helt utan kontakt med omgivningen och senare får han ha kontakt med yttervärlden. Han ringer mig och sambon flera gånger om dagen. Jag besöker honom där. Exakt hur länge han blir kvar där minns jag inte. Men jag vet att socialtjänsten bestämmer att jag och sambon inte är lämpliga. Och han blir så småningom placerad hos en äldre dam med en hästgård istället. Damen låter honom bo ensam i ett hus på hennes gård. Han ringer oss åtskilliga timmar om dagen och berättar att han vantrivs enormt mycket och att han vill tillbaka till oss. Jag börjar en kamp gentemot socialtjänsten för att vi ska få tillbaka honom och det slutar i att vi hittar en lösning. Han blir placerad via ett familjehemsföretag som också kan erbjuda oss handledning och stöd. Därtill utreds vi enligt Kälvenstensmodellen, som är ett verktyg man ofta använder för att utreda familjer som tar emot barn och unga. Vi blir godkända och det mesta är frid och fröjd.

Vi får under tiden också en förfrågan om att ta ytterligare en kille, vilket vi gör och de båda pojkarna fungerar kanonbra ihop. Vi får handledning, de får viss rehabilitering och dagarna flyter på.

Men så åker hans mamma in i fängelse igen, och mamman har två hundar som ingen kan ta hand om – så pojken känner sig manad att ta hand om dessa. Socialtjänsten gör ingenting åt problemet. Vilket gör att han inte sköter skola eller något annat heller. Därtill är det ju så att vi har en hund som inte funkar med dessa två hundar. Tillvaron blir allt mer konfliktfylld och vi vädjar om att hans socialtjänst ska vara på mammans socialtjänst om att lösa hundproblemet, men inget görs. De ger helt enkelt upp och låter till och med pojken periodvis bo i mammans knarkarkvart för att kunna ta hand om hundarna. Och ja visst är det behjärtansvärt av pojken och gentemot hundarna. Men en pojk som så gott som helt saknar struktur och betyg någon gång ska få en chans att etablera sig kändes detta för oss mycket märkligt att man tillåter detta. Jag strider för att få till en förändring, vilket inte leder till något annat än att man till slut låter honom bo själv i mammans lägenhet, med motiveringen att han är ju ändå snart 18 år och bestämmer själv. HALLÅ JA, här tycks man helt glömma att ett LVU kan man ha till man är 20 år och vari ligger det lämpliga i detta handhavande???

En tid går och vi hör inget från varesig pojken eller myndigheter. Men då han fortfarande är mantalskriven hos oss så får vi mycket av hans post. Och den vittnar om att det inte går så bra för pojken. Vi får åtskilliga försändelser från Polisen och en dag knackar de till och med på vår dörr. Någon som är förvånad över att det blev så? Jag är det inte!

Vad som hänt därefter vet jag dessvärre inte, men jag hoppas av hela mitt hjärta att han lever och att det destruktiva och ostrukturerade livet har vänt.

Detta är som sagt ganska många år sedan och sen dess har jag själv varit fritidspolitiker i en s k socialnämnd. Vid några enstaka tillfällen har jag i egenskap av ersättare varit med på sammanträden där man har beslutat om placeringar av barn och vuxna. Jag vet att det är komplext och svårt. Man väljer liksom mellan pest och kolera, där få beslut känns särskilt bra för den placerade. Efter varje möte går man därifrån med en känsla av otillräcklighet och man brottas med tankar om man gjorde rätt eller inte.

Men det som har gjort att jag hela tiden ändå har känt att jag gjort skapligt rätt är att jag i alla fall har ansträngt mig för att ta reda på vad de placerade själva har för önskningar och vad som verkar bäst för stunden.

I fallen Marksbarnen och i det fall jag har beskrivit undrar jag verkligen om man ö h t har tänkt dessa tankar???  Jag vet att man i många kommuner börjat använda verktyg och utredningsinstrument som ska förtydliga barnperspektivet. Det är bra och ett steg i rätt riktning men dessvärre räcker inte det. Vi måste också säkerställa att socialchefer, socialsekreterare, beslutande politiker och de som man placerar barnen hos också tänker BARNENS BÄSTA i allt de företar sig.

Läs mer om vad jag skriver i ämnet här och här.

Läs mer om Marksbarnen här och här.