Just nu präglas min tillvaro ganska mycket av att prata/tänka kring frågor som rör livet, livets mening och varför vi finns till. Frågor som är allt annat än främmande för mig och som jag tycker att vi pratar för lite om!
För ca 15 år sedan satt jag på ett tåg från Sundsvall och ville då inget hellre än att ta avsked från livet. Tårarna rann och jag kunde inte för mitt liv se någon mening med att just jag fanns kvar på vår jord. Jag visste att en som brydde sig mycket skulle möta upp mig vid Stockholms central, men just då spelade det ingen roll. Jag visste också att det fanns närstående som skulle lida, men i min enfald tänkte jag att det skulle gå över fort för dem. Jag tänkte t o m att de inom snar framtid skulle känna lättnad över att bördan JAG skulle lätta från deras axlar.
För vad hade jag egentligen att komma med. Jag, en f d narkoman, som var bostadslös och arbetslös. Min ryggsäck var fylld med skuld och skam mot alla jag gjort illa – inte minst min familj (och särskilt mina bröder), därtill hade jag dragit på mig enorma ekonomiska skulder. Utan knarket och den identitet jag haft under ett par år kände jag en enorm tomhet och meningslöshet.
Jag gick redan i terapi, men innehållet fick byta innehåll för en tid och sakta men säkert vände livets innebörd till något mer positivt. Jag ska dock inte försköna något, eftersom det stundom var en helvetesdans, men jag kunde mer och mer känna att även jag hade ett värde och uppgifter som skulle fullföljas.
Om jag sen dess har varit i praktik av dessa uppgifter vet jag inte, men jag tror det. Jag tror, jag visionerar och jag hoppas att jag är på rätt väg. Men vad är då den rätta vägen? Dessvärre har jag ingen aning. Det enda jag vet är att det finns ljus efter totalt mörker och att jag inte har några enkla svar. Naivt kanske? Men så vill jag fortsätta ha det! För jag tror gott om människor, gott om livet och jag har en stor tilltro till att även i de mörkaste gångarna finns det vägar ut.
Under de tunga perioderna läste jag mycket. Kanske i någon sorts förhoppning om att hitta en lösning på livets mysterium och på gåtan om varför jag utsattes för så hårda prövningar och till vilken nytta. Någon lösning hittade jag aldrig och kommer nog aldrig att få. Men en sak är säker – what goes around comes around! Det är det som sedan många år tillbaks är min livsfilosofi. D v s, det spelar ingen som helst roll vari eller på vem jag lägger min energi, för det jag ger kommer tillbaks på ett eller annat sätt – och sker det inte i detta liv så i nästa liv! Jag har också lärt mig att livet är en enda stor prövning, med mot- och medgångar, där varje ny erfarenhet och varje ny människa som kommer in i mitt liv gör det av en anledning – och det berikar, det gör mig förhoppningsvis mer ödmjuk och tacksam. Men det bekymrar mig att dessa frågor diskuteras så lite!
Kommentera