I fredags skrev jag en kortare variant av om att jag blivit uppringd av justitiedepartementet på min Facebookstatus. Då skrev en Facebookvän att han hoppades att jag inte skulle skapa en ny karriär och avser då att jag eventuellt skulle gå tillbaks till det liv jag en gång levt. Många hade nog blivit kränkta av att någon skriver något sådant. Jag blev det inte, tvärtom glad att någon vågar uttrycka det som säkert många funderar över. Särskilt om man inte känner mig så väl. Jag tycker frågan är befogad och att den bör besvaras och eftersom jag tror att det finns fler än han som har tänkt tanken, så kanske det är en fråga jag bör besvara även för andra som inte är mina Facebookvänner. Särskilt så här i provvalstider.
Mitt svar är att det aldrig finns några garantier. Lika lite som det finns löften för att någon annan skulle kunna hamna i trubbel och elände, så finns det garantier för att jag skulle välja att gå tillbaks till det skitlivet. Notera att jag skriver välja. För hur det än är så är det ett aktivt val man gör, hur lite man än vill erkänna det. För det är ingen annan som tvingar någon, det är ingen annan som stoppar i mig knark eller som tvingar mig att utföra kriminella handlingar. Med det sagt menar jag inte att vi har olika förutsättningar – för det har vi. Vi är olika rustade för att klara motgångar, lockelser och livet i största allmänhet.
När jag för mer än 20 år sedan valde att testa droger var jag en mycket trasig, vilsen och deprimerad flicka. Jag var en sökare som sökte bekräftelse och svar på meningen med livet. Jag hade nästan inget att förlora, det enda som höll mig vid liv och som betydde något var min familj och särskilt mina bröder. När jag valde att leva ett annorlunda liv fylldes mitt liv med enormt mycket skuld och skam och i synnerhet mot bröderna – denna skuld och skam var också det som fick mig att fortsätta att bedöva mig. Men det var också de som en dag fick mig att förstå att jag borde skärpa mig – att jag inte var någon bra förebild och att de, hur lustigt den än lät, behövde mig.
Sen dess, d v s för 17 år sen, har det hänt mycket. Jag har gått fem år i terapi, därtill ett antal år i självhjälpsgrupper. Jag har utvecklats mycket och jag har ett mycket rikt liv – och då menar jag inte pengamässigt utan socialt, mentalt och emotionellt. Jag är en mycket lycklig kvinna, jag har en stor självtillit och gott själförtroende. Och inget av det jag har i dag skulle jag vilja förlora. M a o skillnaden mellan då och nu är gigantisk.
Sist men inte minst har jag ju gått igenom en hel del prövningar sedan dess, såsom mediadrev och oskyldiga anklagelser från TV4. Och även om jag stundom har tyckt att det har känts oerhört jobbigt och tröstlöst, så vet jag att jag har förmågan att resa mig upp igen. Och rest mig har jag gjort och för varje motgång känner jag mig starkare!
Kommentera