#mörkertalet *2 – min berättelse

Tack Martina Sundman som startade #mörkertalet!

Du har gjort så många tjejer och killar en enorm tjänst! Så ock mig som är en del av det stora #mörkertalet! HEJA DIG!

Jag har förvisso inte varit helt tyst, då jag har vänner runt omkring mig som vet, men jag är likväl en del av mörkertalet gånger två. Har vid ett flertal tillfällen funderat på att berätta, men har varje gång slutit mig. Dels för att jag nog inte har varit redo men också för att jag har varit rädd för hur det ska bemötas av min omgivning.

Men nu tack vare Martina och alla andra som nu vågar, så vågar också jag och tänker härmed inte längre bry om hur andra ska ta detta. Jag tänker vara ganska detaljerad för att belysa en hel del konsekvenser och problem som jag anser behöver få mer fokus och bättre insatser.

Så till min berättelse.

Någon gång under förra hösten var jag och en väninna på krogen då jag plötsligt får syn på en man från förr. Jag förhåller mig just då iskall men efter någon timma har jag god lust att gå och slå ner honom. Men jag behärskar mig och straxt därefter går han därifrån. Dagarna och veckorna därefter är som en enda stor mardröm eller rättare sagt som en skräckfilm som spelas om och om och om igen.

Skräckfilmen är från mitt eget liv då jag är ca 21 år. Jag och mina väninnor hängde då mycket på Harrys som låg vid Hötorget. Vi var t o m där så ofta att vi lärde känna personalen. Vid nyår blir vi medbjudna på en större fest med några ur personalen. En kväll som tar slut ca två dagar senare när jag blir utsläppt ur en av killarnas lägenhet. På tunnelbanan hem den morgon bestämmer jag för att det aldrig har hänt. Ingen får veta, inte ens mina två bästa väninnor.

Jag hade förvisso inte varit någon ängel innan. Det var mycket fest och vi var tjejerna med många galna upptåg. Någon enstaka gång testade jag droger, men tyckte inte det var min grej. Samtidigt var jag mycket skötsam när det gällde jobb, var mycket plikttrogen både vad gällde mitt jobb som undersköterska och som butikschef.  Men efter den här händelsen accelererar allt. Jag blir sjukt pedantisk och renlig. Ömsom självsvälter jag mig ömsom hetsäter jag.  Och jag börjar ta alla droger jag kan och initialt blev det en del heroin eftersom jag bodde granne med ett par som nästan hade obegränsad tillgång. Sen går jag över till amfetamin för det passar min fixering av att va sjukt smal och hyperaktiv bättre. Under en lång tid sköter jag jobben. Jag minns att många i min omgivning var oroliga för min vikt men jag skyllde på magsår. Men jag minns inte att någon frågade hur jag mådde.

Att det senare går riktigt åt he… har jag tidigare berättat både här på bloggen och i media så det tar jag inte en gång till. Vad jag dock aldrig har berättat är just denna story och orsaken är att den har varit totalt förträngd i ca 25 år. För vem orkar minnas nästan två dygn fyllda med våld, våldtäkter och förnedring utförda av en riktig psykopat som dessutom hotar med att förstöra mitt liv om jag berättar detta för någon? Jag gjorde det inte! Och jag är helt övertygad om att det finns så många fler som har upplevt liknande saker som häller inte orkar att minnas och istället väljer olika självskadebeteenden för att döva sin smärta.

Under väldigt många år efteråt blir jag helt innesluten i alla relationer men i synnerhet vad gäller killar. Jag försöker dejta ibland men ingen får komma nära mig och börjar någon tycka om mig så beter jag mig illa så att de inte ska vilja fortsätta ses. Så här i efterhand får jag nästan ångest när jag tänker på hur illa jag har gjort en del. Förlåt! Faktum är att det tar hela sex år innan jag har något som kan kallas relation. Men han tröttnar rätt fort för jag är rejält knepig. Och så har det fortsatt med ett antal relationer.

I min närhet har jag väninnor som har liknande historier i sina bagage och bland oss som fastnat i missbruk är vi VÄLDIGT MÅNGA! När jag själv satt i fängelse florerade siffror om att uppåt 80 procent hade varit utsatta för våldtäkter eller andra övergrepp. Jag kan idag inte hitta några siffror som belägger detta, men vet att det bland missbrukande kvinnor är mycket vanligt. Ändå så pratas det väldigt lite om det och än värre är att man inte pratar särskilt mycket om det bland interner och kvinnor på behandlingshem. Och allt för ofta finns det en syn om att vi får skylla oss själva. Här skulle vi kunna gör så MYCKET MER!

Tillbaks till min verklighet!

Efter några år i missbruk, åtskilliga självmordsförsök, så gott som ingen livsvilja alls och ett liv i fullständig lögn bestämmer jag mig för att ge livet en sista chans. Jag får plats på ett behandlingshem. Det går riktigt bra faktiskt och jag får tillbaka livsglädjen – även om det stundom är förbannat jobbigt. Inte minst i terapin – där jag trots fem år psykoterapi lyckas fortsätta förtränga ovan nämnda händelse.

Som sagt det går bra; jag får egen lägenhet, jag pluggar och jobbar och jag börjar få nya vänner som hjälper mig att vidga mina vyer. Jag blir riktigt god vän med en tjej och vi börjar då och då gå ut på dansställen – något jag då hade undvikit på många många år. Vi har kul och jag börjar tro att jag kanske ska kunna träffa en man. Då händer det IGEN!

Jag och väninnan var på Snaps på Söder. Hon har precis träffats en kille och jag är lite av femte hjulet, så jag pratar med en annan kille. Vi är förvisso lite berusade men helt plötsligt uppträder jag jätteberusat och förvirrat, så hon följer mig ut och jag ska ta en taxi hem. Hon följer mig dock inte ända till taxin men det gör uppenbart killen som jag pratat med tidigare. Morgonen därpå vaknar jag i min egen lägenhet med honom i mig. Hela mitt sovrum är fullt med blod och det är jättstökigt. Då när jag vaknar till får han snabbt på sig kläderna och drar. Hela förmiddagen går och jag går som i trans i lägenheten, har stängt till sovrummet för jag vill inte se allt blod. Senare på eftermiddagen börjar jag fatta vad som hänt och ringer då till min väninna samt till min kontaktperson på behandlingshemmet. Båda kommer hem till mig, polisen kontaktas  och jag blir körd till SöS för undersökning. Man misstänker att jag har blivit drogad, men eftersom polisen bara har ett våldtäktskitt för den här typen av gynekologisk undersökning och den just då är på ett annat sjukhus så tar det 18 timmar innan prover tas. Och just då var det rätt vanligt med någon sort knockoutdroppar som inte syntes på drogtester.

Därefter följer utredning, mitt hem undersöks och det är polisförhör med mig, min väninna och hennes nya pojkvän. Mannen grips men släpps efter ett par dagar p g a att ord står mot ord. Jag får via mitt målsägarbiträde veta att oddsen för att han fälls är låga, eftersom han inte tidigare har haft med svensk polis att göra samt att han gift och har barn. Men jag är ju tidigare straffad och har ett dokumenterat missbruk i mitt bagage så mina ord är mindre trovärdiga. Mycket riktigt så blir det så, åklagaren väljer då att inte väcka åtal.

Det sjuka i allt detta är att jag av en ren slump något år senare får veta att samma man har våldtagit en kurskamrat från den komvuxklass han gick, men att hon tog tillbaka anmälan.

Det som gör att jag trots allt klarar mig ganska bra efter detta är för att jag ju då går i terapi och får mycket hjälp av min terapeut och min kontaktperson på behandlingshemmet. Senare tar jag också mycket hjälp av olika självhjälpsgrupper.

Det jag tar upp här är den krassa verkligheten för många tjejer, d v s att vi inte blir trodda och har man som jag ett brokigt förflutet så har man nästan ingen trovärdighet alls. Jag blev själv misstänkliggjord av en del poliser, åklagaren brydde sig inte ens om att höra mig. Därtill finns det en attityd om att vi får skylla oss själva! Och det är här vi kommer in på det riktigt stora problemet; vi har idag bättre lagar som bättre ska skydda kvinnor, vi har skärpta straffskalor, vi har fler inom rättsväsendet som är specialutbildade, vi har bättre mottagningar för att hjälpa traumatiserade och utsatta kvinnor MEN så länge som vi har dessa jäkla attityder, framförallt inom rättsväsendet, så lär vi varken få skärpta straff, bättre utredningar och vi lär inte få fler kvinnor som anmäler övergrepp! Mörkertalet lär m a o försätta vara högt.

Jag minns inte exakt om det var i någon av Katarina Wennstams (som är en våra främsta debattörer och föreläsare på just våldtäkter och närliggande områden) böcker eller någon krönika hon skrivit, hur som helst så berättar hon om ett besök hon gör i en skola kort efter att en ung tjej på skolan hade blivit våldtagen. Hon berättar om en skrämmande attityd, där såväl tjejerna som killarna i skolan fördömer tjejen, kallar henne hora och att hon får skylla sig själv. Och de försvarar killarna som utsatt tjejen. Skrämmande! Och det belyser så tydligt att det är i skolan vi måste börja – det är ju liksom så mycket lättare att påverka en finnig och osäker trettonårig kille än en vuxen man med skev kvinnosyn!

SLUTLIGEN! Med detta inlägg vill jag inte ha en massa tycksyndommigsympati! Men om det är något som någon vill veta eller fråga om – var inte rädd att fråga!

Jag vill istället ha förståelse för hur en våldtäkt kan påverka så gott som ett helt liv. Jag vill också att fler som ens får för sig att fördöma en missbrukande kvinna eller man funderar en stund över om du skulle vilja byta liv med henne eller honom och om du då kanske inte gjort samma val som hon/han. Och jag vill att vi ånyo ser över möjligheterna till kemisk kastrering som en del av straffet för de som förgriper sig och förstör en annan människas liv. Utifrån vad jag har fått viskat i mitt öra så kan det finnas nya metoder för detta – när det sist utreddes upptäckte man att den kemiska kastreringen blev verkningslös om man samtidigt drack alkohol!

Gällande samtycke är jag kluven, då jag utifrån att ha skummat igenom utredning förstått att det kan få motsatt effekt och är mycket svårt att bevisa. Men jag är som sagt inte helt övertygad om jag är för eller mot.

Jag mår bra idag! Utöver att jag fortfarande kan drömma om de där sjuka två dygnen för ca 25 år sen så vet jag att det är övergående. Fördelen med att både ha gått i terapi, självhjälpsgrupper och vara utbildad inom kognitiva behandlingsmetoder är att jag har verktyg och jag vet att det blir bättre. Det påverkar ju inte längre min vardag men drömmar styr man ju inte över och de brukar finnas där så länge som något behöver bearbetas.

Jag har haft en lång relation och två kortare och jag har inte längre någon rädsla för att träffa män.

Och återigen! Tack Martina och alla ni andra som så modigt delar med er av era jobbiga erfarenheter! Tillsammans hoppas jag att vi kan bidra till bättre attityder och en bättre framtid för våra medsystrar!

Annonser