Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Tack Martina Sundman som startade #mörkertalet!

Du har gjort så många tjejer och killar en enorm tjänst! Så ock mig som är en del av det stora #mörkertalet! HEJA DIG!

Jag har förvisso inte varit helt tyst, då jag har vänner runt omkring mig som vet, men jag är likväl en del av mörkertalet gånger två. Har vid ett flertal tillfällen funderat på att berätta, men har varje gång slutit mig. Dels för att jag nog inte har varit redo men också för att jag har varit rädd för hur det ska bemötas av min omgivning.

Men nu tack vare Martina och alla andra som nu vågar, så vågar också jag och tänker härmed inte längre bry om hur andra ska ta detta. Jag tänker vara ganska detaljerad för att belysa en hel del konsekvenser och problem som jag anser behöver få mer fokus och bättre insatser.

Så till min berättelse.

Någon gång under förra hösten var jag och en väninna på krogen då jag plötsligt får syn på en man från förr. Jag förhåller mig just då iskall men efter någon timma har jag god lust att gå och slå ner honom. Men jag behärskar mig och straxt därefter går han därifrån. Dagarna och veckorna därefter är som en enda stor mardröm eller rättare sagt som en skräckfilm som spelas om och om och om igen.

Skräckfilmen är från mitt eget liv då jag är ca 21 år. Jag och mina väninnor hängde då mycket på Harrys som låg vid Hötorget. Vi var t o m där så ofta att vi lärde känna personalen. Vid nyår blir vi medbjudna på en större fest med några ur personalen. En kväll som tar slut ca två dagar senare när jag blir utsläppt ur en av killarnas lägenhet. På tunnelbanan hem den morgon bestämmer jag för att det aldrig har hänt. Ingen får veta, inte ens mina två bästa väninnor.

Jag hade förvisso inte varit någon ängel innan. Det var mycket fest och vi var tjejerna med många galna upptåg. Någon enstaka gång testade jag droger, men tyckte inte det var min grej. Samtidigt var jag mycket skötsam när det gällde jobb, var mycket plikttrogen både vad gällde mitt jobb som undersköterska och som butikschef.  Men efter den här händelsen accelererar allt. Jag blir sjukt pedantisk och renlig. Ömsom självsvälter jag mig ömsom hetsäter jag.  Och jag börjar ta alla droger jag kan och initialt blev det en del heroin eftersom jag bodde granne med ett par som nästan hade obegränsad tillgång. Sen går jag över till amfetamin för det passar min fixering av att va sjukt smal och hyperaktiv bättre. Under en lång tid sköter jag jobben. Jag minns att många i min omgivning var oroliga för min vikt men jag skyllde på magsår. Men jag minns inte att någon frågade hur jag mådde.

Att det senare går riktigt åt he… har jag tidigare berättat både här på bloggen och i media så det tar jag inte en gång till. Vad jag dock aldrig har berättat är just denna story och orsaken är att den har varit totalt förträngd i ca 25 år. För vem orkar minnas nästan två dygn fyllda med våld, våldtäkter och förnedring utförda av en riktig psykopat som dessutom hotar med att förstöra mitt liv om jag berättar detta för någon? Jag gjorde det inte! Och jag är helt övertygad om att det finns så många fler som har upplevt liknande saker som häller inte orkar att minnas och istället väljer olika självskadebeteenden för att döva sin smärta.

Under väldigt många år efteråt blir jag helt innesluten i alla relationer men i synnerhet vad gäller killar. Jag försöker dejta ibland men ingen får komma nära mig och börjar någon tycka om mig så beter jag mig illa så att de inte ska vilja fortsätta ses. Så här i efterhand får jag nästan ångest när jag tänker på hur illa jag har gjort en del. Förlåt! Faktum är att det tar hela sex år innan jag har något som kan kallas relation. Men han tröttnar rätt fort för jag är rejält knepig. Och så har det fortsatt med ett antal relationer.

I min närhet har jag väninnor som har liknande historier i sina bagage och bland oss som fastnat i missbruk är vi VÄLDIGT MÅNGA! När jag själv satt i fängelse florerade siffror om att uppåt 80 procent hade varit utsatta för våldtäkter eller andra övergrepp. Jag kan idag inte hitta några siffror som belägger detta, men vet att det bland missbrukande kvinnor är mycket vanligt. Ändå så pratas det väldigt lite om det och än värre är att man inte pratar särskilt mycket om det bland interner och kvinnor på behandlingshem. Och allt för ofta finns det en syn om att vi får skylla oss själva. Här skulle vi kunna gör så MYCKET MER!

Tillbaks till min verklighet!

Efter några år i missbruk, åtskilliga självmordsförsök, så gott som ingen livsvilja alls och ett liv i fullständig lögn bestämmer jag mig för att ge livet en sista chans. Jag får plats på ett behandlingshem. Det går riktigt bra faktiskt och jag får tillbaka livsglädjen – även om det stundom är förbannat jobbigt. Inte minst i terapin – där jag trots fem år psykoterapi lyckas fortsätta förtränga ovan nämnda händelse.

Som sagt det går bra; jag får egen lägenhet, jag pluggar och jobbar och jag börjar få nya vänner som hjälper mig att vidga mina vyer. Jag blir riktigt god vän med en tjej och vi börjar då och då gå ut på dansställen – något jag då hade undvikit på många många år. Vi har kul och jag börjar tro att jag kanske ska kunna träffa en man. Då händer det IGEN!

Jag och väninnan var på Snaps på Söder. Hon har precis träffats en kille och jag är lite av femte hjulet, så jag pratar med en annan kille. Vi är förvisso lite berusade men helt plötsligt uppträder jag jätteberusat och förvirrat, så hon följer mig ut och jag ska ta en taxi hem. Hon följer mig dock inte ända till taxin men det gör uppenbart killen som jag pratat med tidigare. Morgonen därpå vaknar jag i min egen lägenhet med honom i mig. Hela mitt sovrum är fullt med blod och det är jättstökigt. Då när jag vaknar till får han snabbt på sig kläderna och drar. Hela förmiddagen går och jag går som i trans i lägenheten, har stängt till sovrummet för jag vill inte se allt blod. Senare på eftermiddagen börjar jag fatta vad som hänt och ringer då till min väninna samt till min kontaktperson på behandlingshemmet. Båda kommer hem till mig, polisen kontaktas  och jag blir körd till SöS för undersökning. Man misstänker att jag har blivit drogad, men eftersom polisen bara har ett våldtäktskitt för den här typen av gynekologisk undersökning och den just då är på ett annat sjukhus så tar det 18 timmar innan prover tas. Och just då var det rätt vanligt med någon sort knockoutdroppar som inte syntes på drogtester.

Därefter följer utredning, mitt hem undersöks och det är polisförhör med mig, min väninna och hennes nya pojkvän. Mannen grips men släpps efter ett par dagar p g a att ord står mot ord. Jag får via mitt målsägarbiträde veta att oddsen för att han fälls är låga, eftersom han inte tidigare har haft med svensk polis att göra samt att han gift och har barn. Men jag är ju tidigare straffad och har ett dokumenterat missbruk i mitt bagage så mina ord är mindre trovärdiga. Mycket riktigt så blir det så, åklagaren väljer då att inte väcka åtal.

Det sjuka i allt detta är att jag av en ren slump något år senare får veta att samma man har våldtagit en kurskamrat från den komvuxklass han gick, men att hon tog tillbaka anmälan.

Det som gör att jag trots allt klarar mig ganska bra efter detta är för att jag ju då går i terapi och får mycket hjälp av min terapeut och min kontaktperson på behandlingshemmet. Senare tar jag också mycket hjälp av olika självhjälpsgrupper.

Det jag tar upp här är den krassa verkligheten för många tjejer, d v s att vi inte blir trodda och har man som jag ett brokigt förflutet så har man nästan ingen trovärdighet alls. Jag blev själv misstänkliggjord av en del poliser, åklagaren brydde sig inte ens om att höra mig. Därtill finns det en attityd om att vi får skylla oss själva! Och det är här vi kommer in på det riktigt stora problemet; vi har idag bättre lagar som bättre ska skydda kvinnor, vi har skärpta straffskalor, vi har fler inom rättsväsendet som är specialutbildade, vi har bättre mottagningar för att hjälpa traumatiserade och utsatta kvinnor MEN så länge som vi har dessa jäkla attityder, framförallt inom rättsväsendet, så lär vi varken få skärpta straff, bättre utredningar och vi lär inte få fler kvinnor som anmäler övergrepp! Mörkertalet lär m a o försätta vara högt.

Jag minns inte exakt om det var i någon av Katarina Wennstams (som är en våra främsta debattörer och föreläsare på just våldtäkter och närliggande områden) böcker eller någon krönika hon skrivit, hur som helst så berättar hon om ett besök hon gör i en skola kort efter att en ung tjej på skolan hade blivit våldtagen. Hon berättar om en skrämmande attityd, där såväl tjejerna som killarna i skolan fördömer tjejen, kallar henne hora och att hon får skylla sig själv. Och de försvarar killarna som utsatt tjejen. Skrämmande! Och det belyser så tydligt att det är i skolan vi måste börja – det är ju liksom så mycket lättare att påverka en finnig och osäker trettonårig kille än en vuxen man med skev kvinnosyn!

SLUTLIGEN! Med detta inlägg vill jag inte ha en massa tycksyndommigsympati! Men om det är något som någon vill veta eller fråga om – var inte rädd att fråga!

Jag vill istället ha förståelse för hur en våldtäkt kan påverka så gott som ett helt liv. Jag vill också att fler som ens får för sig att fördöma en missbrukande kvinna eller man funderar en stund över om du skulle vilja byta liv med henne eller honom och om du då kanske inte gjort samma val som hon/han. Och jag vill att vi ånyo ser över möjligheterna till kemisk kastrering som en del av straffet för de som förgriper sig och förstör en annan människas liv. Utifrån vad jag har fått viskat i mitt öra så kan det finnas nya metoder för detta – när det sist utreddes upptäckte man att den kemiska kastreringen blev verkningslös om man samtidigt drack alkohol!

Gällande samtycke är jag kluven, då jag utifrån att ha skummat igenom utredning förstått att det kan få motsatt effekt och är mycket svårt att bevisa. Men jag är som sagt inte helt övertygad om jag är för eller mot.

Jag mår bra idag! Utöver att jag fortfarande kan drömma om de där sjuka två dygnen för ca 25 år sen så vet jag att det är övergående. Fördelen med att både ha gått i terapi, självhjälpsgrupper och vara utbildad inom kognitiva behandlingsmetoder är att jag har verktyg och jag vet att det blir bättre. Det påverkar ju inte längre min vardag men drömmar styr man ju inte över och de brukar finnas där så länge som något behöver bearbetas.

Jag har haft en lång relation och två kortare och jag har inte längre någon rädsla för att träffa män.

Och återigen! Tack Martina och alla ni andra som så modigt delar med er av era jobbiga erfarenheter! Tillsammans hoppas jag att vi kan bidra till bättre attityder och en bättre framtid för våra medsystrar!

Annonser

Read Full Post »

Innan du läser det här inlägget, så läs mer än gärna detta

”En gång sosse alltid sosse, så trodde jag att det var. Det är ju så jag är uppfostrad. Min kära far pratade alltid om att om man var född in i arbetarklassen så var det hos socialdemokraterna man hör hemma. Sedan jag var riktigt liten har jag hört hans förakt mot de rika och företagen och hur han har lovordat fackföreningsrörelsen och förklarat sin kärlek till socialdemokratin. Det blev inte bättre av att mamma blev arbetslös när Carl Bildt var statsminister och pappa mullrade om borgarbrackor och kapitalistsvin. 

Att jag dessutom är uppvuxen i ett miljonprogramsområden där majoriteten var arbetarklass och röstade man inte på sossarna så röstade man på vänsterpartiet eller inte alls. Och så har det fortsatt. Utifrån vad jag vet så har jag inte känt en enda moderat eller någon från det borgliga blocket förrän du Erica kom in i mitt liv. Och du minns ju som sagt våra heta debatter och hur arg jag kunde vara på dig när vi stod på skolgården och rökte. 

Sen tappade vi ju kontakten ett tag men jag har följt dig på avstånd sen jag läste om dig i Aftonbladet och ett tag efter såg dig i Carin 21.30. Och någonstans där började ett frö gro och jag började mer och mer ifrågasätta socialdemokratin och dess företrädare, som jag sällan tycker lever som de lär. Och när jag kontaktade dig våren 2010 så kommer du säkert ihåg att jag ställde en massa konstiga frågor om politik och vad du tyckte var bäst och sämst med moderaterna. Och när du till skillnad mot alla sossar jag har träffat faktiskt också var kritiskt på vissa punkter mot er politik så övertygade du mig och på valdagen 2010 så gjorde jag revolution mot min bakgrund och mot mina tidigare värderingar och röstade på moderaterna. Och på riktigt så kändes det faktiskt läskigt.

Men sen när ni vann valet och Fredrik var så ödmjuk på valnatten så kändes det rätt. Och sen har jag aktivt letat efter bevis på att jag gjorde rätt och började följa debatter och läsa på och på punkt efter punkt insåg jag hur mycket bra ni har gjort och hur mycket som lilla jag har fått ta del av. Tack vare er har min man fått tillbaks ett liv, min son fått ett yrke, mina anställda har räddats från utanförskap, mamma en värdig hemtjänst och mitt företag har kunnat växa och jag bidrar till samhället som aldrig förr, dessutom har jag kunnat unna mig hjälp i mitt hem.

Allt detta riskerar sossarna att rasera. Jag är livrädd för att få dem tillbaks vid makten!”

Detta har jag skrivit ner utifrån ett antal samtal med Lisa, inget är förskönat men jag kan säkert ha bytt ut något ord mot ord som är mer mina ordval.  

Read Full Post »

DEL 1
”Jag är på allvar jätteorolig för att sossarna kommer tillbaks till makten”. Detta är ord från en väninna. Samma väninna som idiotförklarade mig 2004 när jag valde att bli aktiv i Moderaterna. Och jag minns mycket väl hur hon under rasterna på Komvux i Kärrtorp några år tidigare propagerade för socialdemokraterna och hur viktig arbetarrörelsen var.

Det var som sagt då. Sedan dess har mycket hänt i min väninnas liv. Hon precis som jag har en ganska brokig bakgrund, där problem med att hänga med i skolan, missbruk och svårigheter med att hitta oss själva var några gemensamma nämnare. För henne innebar brokigheten även problem med att känna att hon platsade på ”vanliga” jobb, så hennes CV är knappast något som väcker intresse hos arbetsgivare. Därav valde hon att i januari 2006 pröva vingarna som egen företagare. Och där börjar en framgångssaga som enligt henne själv inte hade blivit av om inte Alliansen kommit till makten.

Min väninna som vi kan kalla Lisa, som inte vill bli omnämnd med namn då hon är rädd för att hon ska förlora kunder om de får veta att hon är moderat, investerade allt hon hade i en caféverksamhet. För hon kan baka och hon älskar att laga mat och är enligt henne själv supersocial. Kunderna blev snabbt fler och fler och hon kunde efter ett halvår utöka med att även ha lunchservering. Det första året jobbade hon nästan alltid och hennes barn och make fick hänga på caféet om de vill träffa henne. Hon ville anställa men vågade inte, men en dag fick hon besök av en väninna (vi kallar henne Carina) som nyligen hade rehabiliterats från sitt missbruk som frågade om hon kunde få praktisera hos Lisa. Lisa sa ja till Carina.

Efter några veckors praktik blev Lisa kontaktad av Arbetsförmedlingen som frågade om hon var intresserad av att anställa Carina med en s k Nystartsanställning som innebar att den största delen av Carinas lön skulle komma från Arbetsförmedlingen. Lisa tvekade först då hon ju inte var van vid att vara ”chef” – men hon insåg samtidigt att om hon inte skulle jobba ihjäl sig så var detta ett väldigt bra erbjudande, inte minst eftersom Carina hade varit arbetslös länge vilket innebar att Lisa skulle kunna ha Carina anställd länge med Nystartsjobb, och hon ville ju så gärna stötta Carina i hennes utveckling.

Carina anställdes och Lisa kunde lägga lite tid på sin familj som hon kände att hon hade försakat alltför länge. Kunderna fortsatte att öka och Lisa började fundera på om hon skulle utöka lunchmenyn men ville samtidigt inte gå tillbaks till försakandet av familjen. Carina föreslog då att hon kunde vända sig till Arbetsförmedlingen för att se om det inte fanns någon arbetslös kock som var berättigad till Nystartsjobb. Lisa som nu kände sig mycket trygg med Carina nappade på förslaget. Handläggaren på Arbetsförmedlingen hade just då ingen att erbjuda men berättade om att de även kunde ”erbjuda” Nyfriskanställning och att hon hade en köksutbildad man (som vi kallar Lasse) som kanske inte skulle klara av att jobba heltid då han hade varit sjukskriven länge. Men han skulle säkert klara av att hjälpa Lisa med luncherna. Lisa tyckte att det var värt att prova.

Lasse som hade svårt att hantera stress provanställdes. Avtalet var att han skulle jobba ca 50 procent och företrädesvis med luncherna. Men Lasse som gillade att vara väl förbered och bara han fick sina regelbundna rökpauser och kunde gå ifrån på sin terapi då och då valde att jobba mycket mer men då när det passade honom. Och det funkade bra för Lisa, och Lasse som alltför länge saknat rutiner och kollegor stortrivdes och gjorde ett kanonjobb. När han dessutom fick beröm från kunderna för sin matlagning stärktes hans självförtroende och självbild och vartefter han orkade så ökade de antalet timmar för hans anställning. För ungefär två år sedan fick han fast anställning utan bidrag från Arbetsförmedlingen och han anses helt rehabiliterad.

DEL 2

Som det framgår av första delen på denna framgångssaga så går det ganska bra för min väninna Lisa, detsamma gäller hennes två anställda. Och även om det till det yttre vid den här tiden är ganska bra med Lisa, där hon har ett jobb och ett företag som hon älskar och hon har kommit ikapp med ekonomin, så har resan dit stundom varit jättejobbig.

Lisa berättade för mig att facket knackade på direkt efter att hon hade anställt Carina och det första de tjatade om var att hon var tvungen att ha kollektivavtal. Lisa som sedan barnsben genom sina föräldrar har förstått att facket fyller en viktig funktion hade inget emot att ansluta sig till kollektiva avtal tyckte dock att det var lite väl magstarkt av dem att komma och tjata om det redan de första dagarna. Lisa förklarade för facket att hon avsåg lösa detta så snart som möjligt och att det var lite mycket för henne just då. Det vägrade facket lyssna på och valde istället att stressa henne ännu mer.

En annan sak som under den här tiden var jobbig för Lisa var att varken hon eller hennes man hann med hemmet. Städningen och tvätten var ständigt eftersatt och ekonomin ännu inte den bästa så när Alliansregeringen införde RUT-avdraget så tvekade de inte en sekund – de anlitade direkt en firma som hjälpte dem med hemmet. Och det kändes som en enorm börda lättade från Lisas axlar. Dessutom mådde familjen så mycket bättre av att komma hem till ett rent och fint hem.

Därtill brottades hon ständigt av dåligt samvete gentemot sin man och sina barn och extra ont gjorde det att hon hade så lite tid för sin son som precis som hon har dyslexi och hade svårt att hänga med i skolan. Betygen var dåliga vilket oroar både Lisa och sonen eftersom det var avgörande för hans möjligheter att komma in på gymnasiet. Sonen var förvisso skoltrött och ville hellre jobba, men det var ju inte särskilt lätt att få jobb.

När Lisa berättade för mig om sitt huvudbry gällande sonen så rekommenderade jag henne att se över vad det fanns för möjlighet för hennes son att gå en lärlingsutbildning istället och att kanske inte stressa sonen så mycket med läsandet om han var skoltrött. Jag påminner om att två av mina fostersöner har gått lärlingsutbildningar innan Alliansregeringen införde möjligheten som ett alternativ till gymnasiet. Utbildningarna de gick var ett pilotprojekt som ordnades med hjälp av EU-medel och de som höll i utbildningen var Stockholms Hantverksförening. Båda ”sönerna” har genom denna möjlighet fått riktigt bra yrken och en bra plattformar att stå på – den ena är plattsättare och den andra golvläggare samt specialist på att reparera trasiga parkett- och trägolv. Och den ena som då för ett antal år sedan var mycket skoltrött funderar idag på att läsa vidare. Och när det gäller Lisas son så valde han en lärlingsutbildning som målare och Lisas hem och café har fått vara övningsplattform – och jag är så avis för attans vad snyggt det är! Men bäst av allt: Lisas son mår så mycket bättre och han bryr sig inte längre om att han stavar konstigt.

DEL 3

Ni har nu lärt ”känna” Lisa, Carina och Lasse. I denna del får ni lära känna Lisas man Per.

Under tiden som Lisa drog igång sitt företag och fick det på fötter så var Per långtidssjukskriven och Försäkringskassan övervägde att förtidspensionera honom. Innan sjukskrivningen så hade han eget företag inom byggbranschen och jobbade i princip varje dag året runt. Det gjorde att han en dag kraschade eller som många säger ”gick in i väggen”. Han träffade regelbundet läkare som i princip bara sjukskrev honom och skrev ut recept på lyckopiller under en lång tid. Per blev inte bättre av att bara vara sjukskriven. Han som anser att en man ska försörja sin familj förlorade mer och mer sin manlighet och hans självkänsla och självförtroende var i botten. Vissa dagar gick han inte upp ur sängen för han hade ju ändå inget att fylla dagarna med. Det som fick honom att inte helt tappa fotfästet var kärleken till barnen och Lisa.

Men så en dag så ringde en trevlig dam från Försäkringskassan och frågade hur han mådde och sa att de och en handläggare på Arbetsförmedlingen skulle träffas inom kort för att se över hans möjligheter att återgå till jobb. Den dagen studsade Per fram – någon brydde sig och han fick ett avbrott i sin gråa vardag som saknade innehåll och mening.

Pers möjligheter att återgå till arbetsmarknaden utreddes och man konstaterade att han troligen successivt skulle kunna återgå till byggbranschen men att det behövdes en hel del stödjande åtgärder på vägen. Han fick tillgång till en coach och tillsammans började de jobba med återskapa rutiner i Pers vardag. Han började träna, gick långa promenader, träffade andra i liknande situation, satte upp mål med vardagen och livet och mycket började ljusna.

Efter några veckor fick han börja arbetsträna helt utifrån vad han själv ansåg att han orkade. Han jobbade då på ett mindre snickeri och trivdes direkt. Han fick kollegor och sakta men säkert kände han att hans manlighet, självkänsla och självförtroende återvände.

Efter några månader jobbade Per mer än halvtid och han kände att han gärna kunde jobba heltid, men hans coach avrådde honom då han såg tendensen till att Lasse lätt skulle kunna komma in på gamla banor med att jobba för mycket. Coachen gav honom rådet att ta det lugnt ett litet tag till och då också fundera på om han kanske ville utvecklas mer. Per som hade varit fritidsledare som ung kände ofta att han saknade det jobbet och framförallt detta med att göra en insats för ungdomar som hade det svårt. Detta berättade han för coachen och tillsammans började de titta på om det fanns några möjligheter att kunna kombinera bygg och snickerijobb med att jobba med ungdomar.

På en fikarast berättade coachen för sina kollegor om Pers positiva utveckling och drömmar. En av kollegorna som nyligen hade träffat en massa andra coacher och handledare som jobbar med långtidssjukskrivna kom då på att han hade hört om ett projekt där man jobbar med struliga unga vuxna som vill jobba med byggbranschen – där mycket av jobbet går ut på att vägleda och motivera de unga. Coachen berättade om detta för Per som blev nyfiken och det ordnades så att Per fick prova på jobbet.

Från dag ett kände han att han hade hittat hem. I några månader på nya jobbet arbetade han 75 procent, därefter heltid och gör så än idag. Efter något år erbjöd Pers chef honom att få läsa en ledarskapsutbildning så att han kunde bli arbetsledare.

Idag har Per balans i livet. Och hade det inte varit för det där samtalet från damen på Försäkringskassan några år tidigare så vet ingen om han ens hade levt idag. Det är åtminstone vad min väninna Lisa tillika Pers fru säger.

DEL 4

Lisa, Carina, Lasse & Per är ni nu bekanta med. Ni har fått följa deras fantastiska livsresor från en rätt grå och tung vardag till livsglädje och framtidstro. I denna del får ni följa Carinas mamma Riita vars historia inte är fullt så positiv men där det ändå finns positiva inslag.

Riita kom till Sverige i början av 60-talet, då vi efterfrågade mycket arbetskraft från Finland. Riita jobbade då inom industrin och det var där som hon träffade sin man tillika Carinas pappa. De bosatte sig i ett område där det bodde många finsktalande och Riita hade inga större problem med svenskan. Men för några år sedan började Riita få problem med minnet och som så många andra så har hon därmed tappat sitt andraspråk mer och mer. Detta medförde en del problem i vardagen, inte minst i kommunikationen med hemtjänstpersonalen, där endast en kunde lite finska.

Lisa blev mer och mer stressad över situationen, inte minst utifrån att hennes egen finska inte är den bästa. Det blev ett antal samtal med äldreomsorgen som inte kunde göra något annat än att fortsätta ge Riita den vård och omsorg hon behövde. Riita blev mer och mer förvirrad och alltmer ensam.

Men en dag fick Lisa ett samtal från den finsktalande tjejen som då och då hade hjälpt Riita. Hon berättade om ett nytt hemtjänstföretag som vände sig till just finsktalande vårdtagare. Företaget hade startat direkt efter att Regeringen införde LOV (Lagen om valfrihet). Lisa undersökte möjligheterna att byta och ganska snart var bytet klart. Visst var det en del problem de första månaderna med bemanningen från företaget, men så hade det ju även varit med den kommunala hemtjänsten. Men det tog inte många månader innan problemen upphörde och Riita blev successivt piggare och gladare, vilket också gjorde att Lisa kunde slappna av och känna sig lugn.

Read Full Post »

Nu är det dags att ta oss tillbaka till Lisas caféverksamhet som bekant har utvecklats mycket bra på några år. Där hon har gått från låg till ganska bra omsättning, från att vara den enda som jobbar till att innan årsskiftet 2012 ha två anställda, från café till att även servera luncher och från sönderstressad till harmoni och självkänsla.

Lisa som länge hade stört sig på att det var så svårt att få fart på ekonomin och på att man momssatsen var så hög i hennes bransch gjorde ett glädjeskutt när hon förstod att Alliansregeringen skulle införa halverad restaurangmoms. Och anledningen till glädjeskuttet handlade i första hand om att hon såg möjligheten att än mer utveckla sin verksamhet. Så hösten 2011 la hon mycket tid på att planera inför att vid årsskiftet utöka med cateringverksamhet, något som många av hennes trogna kunder länge hade efterfrågat. Hon intervjuade ny personal, letade och hittade en extra lokal, jobbade på att hitta fler och bättre leverantörer och på en marknadsföringsplan.

Andra veckan i januari 2012 startade hon upp den utökade verksamheten. Hon hade två nya anställda på heltid och fyra som vid sidan av studier jobbade på timmar. Hennes trogna kunder beställde, deras vänner beställde och många nya kunder strömmade in. Idag tio månader senare rullar själva cateringdelen i hennes företag så bra att hon har anställt ytterligare två personer och Lisa funderar redan på vad som är nästa möjliga utveckling för hennes företag.

Detta är som sagt sista delen i denna framgångssaga, men inom kort kommer en sammanfattning och Lisas egna ord om varför hon är livrädd för att få tillbaks sossarna vid makten.   

Read Full Post »

Läs gärna del 1, del 2 & del 3 samt mina kommentarer till de båda delarna innan du läser detta. allt finns här på min blogg. 

 Lisa, Carina, Lasse & Per är ni nu bekanta med. Ni har fått följa deras fantastiska livsresor från en rätt grå och tung vardag till livsglädje och framtidstro. I denna del får ni följa Carinas mamma Riita vars historia inte är fullt så positiv men där det ändå finns positiva inslag.

Riita kom till Sverige i början av 60-talet, då vi efterfrågade mycket arbetskraft från Finland. Riita jobbade då inom industrin och det var där som hon träffade sin man tillika Carinas pappa. De bosatte sig i ett område där det bodde många finsktalande och Riita hade inga större problem med svenskan. Men för några år sedan började Riita få problem med minnet och som så många andra så har hon därmed tappat sitt andraspråk mer och mer. Detta medförde en del problem i vardagen, inte minst i kommunikationen med hemtjänstpersonalen, där endast en kunde lite finska.  

Lisa blev mer och mer stressad över situationen, inte minst utifrån att hennes egen finska inte är den bästa. Det blev ett antal samtal med äldreomsorgen som inte kunde göra något annat än att fortsätta ge Riita den vård och omsorg hon behövde. Riita blev mer och mer förvirrad och alltmer ensam.

Men en dag fick Lisa ett samtal från den finsktalande tjejen som då och då hade hjälpt Riita. Hon berättade om ett nytt hemtjänstföretag som vände sig till just finsktalande vårdtagare. Företaget hade startat direkt efter att Regeringen införde LOV (Lagen om valfrihet). Lisa undersökte möjligheterna att byta och ganska snart var bytet klart. Visst var det en del problem de första månaderna med bemanningen från företaget, men så hade det ju även varit med den kommunala hemtjänsten. Men det tog inte många månader innan problemen upphörde och Riita blev successivt piggare och gladare, vilket också gjorde att Lisa kunde slappna av och känna sig lugn.  

Read Full Post »

Så har det då hänt igen! De ledande med socialdemokraterna i spetsen har försökt få igenom ett sånt där ogenomtänkt beslut IGEN. Idag handlade det om ett beslut om att teckna ett hyresavtal på ett hus i 10 år med en årlig kostnad på 5 miljoner. Och när de väl har tecknat avtalet då ska de utreda behovet och vad huset ska användas till. Vi Moderater tillsammans med Folkpartiet begärde återremiss för att just utreda behovet och att göra saker i rätt ordning.

Visst det låter fint att vi ska ha ett föreningarnas hus. Men att först teckna avtal för att sen utreda behov är helt fel väg. Man har alltså inte ens undersökt föreningarnas behov utan förutsätter att föreningarna ska ha råd att betala hyra och att de har behov av ett jättestort hus i centrala Sundbyberg.

Hade vi suttit med i majoritet hade vi först gått ut och frågat föreningarna i kommunen om vad de behöver. Vi hade också undersökt hur mycket de befintliga lokalerna nyttjas. Och inte som man gör nu – vilket jag anser är oansvarigt mot skattebetalarna samt att det är att utöva maktmissbruk mot föreningslivet i kommunen!

Sen handlar det ju också om att prioritera och vad man väljer att lägga pengar på och då i ett läge där man nyligen har skurit ner enormt på skolan så känns det som ett hån mot alla elever, föräldrar och lärare som nu drabbas av nedskärningarna.

Så min vädjan till de styrande GÖR OM & GÖR RÄTT! 

Read Full Post »

Jag har jobbat som både städare, vårdbiträde, undersköterska och behandlingsassistent. Men när jag jobbade inom dessa branscher så fanns inte möjligheten att starta eget annat än inom behandlingsbranschen. Men hade möjligheten funnits så hade säkert entreprenören i mig startat företag inom någon av dessa branscher.

Jag till skillnad mot socialdemokraten Lena Sommestad är MYCKET glad för mina medsystrar som numera kan bli entreprenörer och utveckla såväl vården som andra branscher som skapats tack vare RUT och LOV. Jag tycker det är bra att RUT har lett till att en bransch som tidigare mestadels var svart numera är vit och de som jobbar inom denna bransch nu får avtalsenliga löner och andra förmåner som man får som anställd. Och jag tycker det är bra att LOV har lett till att man t ex äldreomsorgen kan välja vem man vill bli vårdad av och att många utförare kan specialisera sig på t ex ett specifikt språk. Kort och gott så ser jag mestadels fördelar. Men det gör uppenbart varken S eller V. Och Sommestads uttalande i Nyheterna ikväll visar tydligt att sossarna inte tycker att det är bra att kvinnor startat företag inom dessa branscher – för att det skulle vara cemmenterande. Hur kan det vara cemmenterande att kvinnor utvecklas och formar sitt eget liv och sin egen vardag? SUCK!  

Sen anser jag att det är skrämmande hur socialdemokraterna har en syn om att det finns fina och fula jobb. Jag har under alla mina år inom ovan nämnda branscher inte känt att jag har haft fula jobb – tvärtom finns det inte mycket finare jobb än att ta hand om våra barn och gamla! 

Read Full Post »

Older Posts »